till förverkligande af dessa mål, och därmed samhällsekonomiens första hufvudfordran, konsumtionsföreningarna få sin socialpolitiska betydelse. Med dem söka konsumenterna eliminera ett onödigt mellanled, som nu skiljer dem från de egentliga producenterna, med dem ta de själfva i sin hand den uppgiften att leda produktionen i öfverensstämmelse med konsumtionen. Den kooperativa rörelsen har sålunda till ändamål först att konstatera och organisera efterfrågan, sedan att inordna samhällets produktionskrafter i sin omedelbara tjänst, och sålunda ge dessa krafter deras specifikt ekonomiska organisation.
Emellertid är ju hvarje människa i regeln både konsument och producent på en gång. Såsom producent har hon alldeles andra och mera speciella intressen. För att tillvarataga dessa intressen behöfver hvarje särskild grupp af producenter en egen representation. Detta är fackföreningarnas roll. Fackföreningsrörelsen söker genom normalbetingelsernas politik fylla socialekonomiens andra hufvudfordran, lika lön för lika arbete, och gör därigenom arbete af ett visst yrke eller fack till en för stora områden likformig marknadsvara med ett enhetligt pris. Att bestämma detta pris är närmast fackorganisationens sak. Ingen konsumentorganisation kan gå i land med att afväga värdet af olika slag af arbete. En sådan organisation kan endast rätta sig efter produktionskostnaderna. Men vi måste komma ihåg, att »produktionskostnaderna.» icke äro något på förhand gifvet, utan äro ett uttryck för de olika producentgruppernas fordringar, och dem måste de fastställa själfva. Vi ha sett, att den öppna fackföreningspolitiken skaffar garantier mot att dessa fordringar sättas för högt. Så snart alla yrken hållas öppna, och det icke blott formelt utan äfven i realiteten, så att tillträdet icke begränsas af någonting annat än den personliga dugligheten, kan lönen inom ett yrke icke
