godtyckligt fastställas, utan regleras af marknadens läge, af konkurrensen. Men ingen annan än yrkets egen representation är kompetent att bedöma marknadens läge med hänsyn till yrket, och därför blir detta organ ett oundgängligt led i en rationell ekonomisk organisation af samhället.
Konsumenternas organisation står alltså som en stor köpare af arbetskraft af olika yrken emot fackföreningarna, hvilka såsom representanter för de olika yrkena bestämma prisen på sin arbetskraft. På detta sätt samarbeta den kooperativa rörelsen och fackföreningsrörelsen, komplettera hvarandra såsom led i en enda samhällelig organisation. Det kan alltså aldrig bli tal om att någon af dem skulle kunna undvara den andra, och därför ej häller om hvilken som är den viktigaste.
Vi ha sagt, att arbetslönerna för de skilda yrkena måste bestämmas af konkurrensen, men icke af den fria konkurrensen, utan af den af den öppna fackföreningspolitiken reglerade konkurrensen. Emellertid kan icke denna konkurrens och det däraf framkallade marknadsläget alltid tillåtas att ge utslaget. Det finns en ovillkorlig fordran, som under alla förhållanden måste uppfyllas; det är att arbetaren skall kunna lefva af sin lön. Lönen får med andra ord aldrig sjunka under arbetets egna produktionskostnader. Nu har ju fackföreningarna utan tvifvel uträttat mycket godt genom att dra det ena yrket efter det andra upp ur ett tillstånd, där lönen icke räckt till för att täcka arbetets produktionskostnader. Men här träffa vi dock på en svag punkt i fackföreningsrörelsen, en punkt där den med all sannolikhet icke skall förmå att lösa sin uppgift. Ty de yrken, som företrädesvis hemfalla åt en parasitisk tillvaro, äro just de, dit folk kan strömma till från alla håll utan någon särskild utbildning, alltså t. ex.
