sömmerskornas yrke, och att organisera sådana yrken är, efter hvad erfarenheten visar, nästan hopplöst.
Det är därför som den radikalaste gruppen af moderna socialpolitiker fordrar, att staten skall ingripa på denna punkt och på lagstiftningens väg fastställa en minimallön, under hvilken intet arbete af hvad slag det vara må skulle få aflönas. Denna minimallön skulle naturligtvis för vuxna manliga arbetare sammanfalla med existensminimum för en sådan arbetare med familj af normal storlek.
Jag måste först fästa uppmärksamheten på att denna fordran är väsentligen skild från socialisternas fordran, att staten skall reglera alla löner. Att fixera ett minimum är en sak, att gradera lönerna för olika yrken är en helt annan sak. Det förra gör man med hänsyn till vissa absoluta mänskliga behof, och det är jämförelsevis lätt för staten att fastställa dessa. Det senare, afvägandet af de olika yrkenas samhällsekonomiska betydelse, göres med hänsyn till marknadens läge. Det är en sak, som staten lika väl som hvarje konsumentorganisation är absolut inkompetent till. Det kan, som vi sett, endast göras med anlitande af representanterna för de olika yrkena. Jag kan väl förstå att detta resultat måste klinga paradoxalt för en socialist af den gamla dogmatiska sorten, som i allt litade till staten. Och likväl står det fast att den rena socialiststaten strandar på det faktum att vi ej kunna undvara fackföreningarna.
Krafvet på en lagstadgad minimallön är alltså, teoretiskt sedt, fullkomligt rimligt. En annan sak är om man i praktiken kan genomföra en dylik lönereglering. I detta afseende är de australiska koloniernas nyaste lagstiftning af ett visst intresse. Victoria gick 1896 i spetsen genom att i sin fabrikslagstiftning införa bestämmelser äfven om arbetslönen; Sydaustralien följde
