efter med en lag af december 1900. Dessa lagar fastställa emellertid icke en allmän minimallön i den mening vi här ta ordet. Fastmer äro de afsedda att ge lagens auktoritet åt särskilda öfverenskommelser träffade af arbetarnes och arbetsgifvarnes representanter. För hvart och ett af de sex yrken den första lagen i Victoria berörde insattes en lönenämnd (wages board) med 5 företrädare för hvardera parten under ordförandeskap af en opartisk man. Hvar sådan nämnd hade att bestämma lönerna inom sitt yrke, och dessa löner fingo sedan icke underskridas, voro lagstadgade minimallöner för det särskilda yrket. Dock hade man infört den allmänna bestämmelsen, att ingen finge sysselsättas i fabrik med mindre lön än 2 s. 6 d. i veckan (= kr. 2,25), och därmed infört en absolut minimallön, hvilken dock ägde praktisk betydelse endast för barn och lärlingar. I Sydaustralien sattes motsvarande minimum till 4 s. i veckan (= kr. 3,60). Då det vidare var de mest »utsvettade» yrkena, som gjorts till föremål för lagstiftningen, fick denna likväl i viss mån karaktären af ett lagstadgadt förbud mot att öfverhufvud betala löner under en viss gräns.
Att bilda sig ett säkert omdöme om denna lagstiftnings verkningar är ingalunda lätt. Den omständigheten att Victoria redan 1900 utsträckte sin lönelag till 21 nya industrier talar ju för att resultaten af det första försöket i alla fall något så när motsvarat förväntningarna. Men det är också uppenbart, särskildt af fabriksinspektörernas berättelser, att lagen medfört åtskilliga olägenheter, och att man haft att kämpa med mycket stora svårigheter vid dess tillämpning. Annat kunde man ju, enligt hvad vi ofvan sagt, häller icke vänta, då man begär, att staten skall ingripa på fackföreningarnas uregna gebit, afvägandet af lönerna inom olika yrken. Det är möjligt, väl också sannolikt, att
