allmänna marknaden medföra en faktisk värdestegring, och detta förhållande uteslötes ej endast av det faktum att marken tills vidare undantagits från tätbebyggelse.
I anledning av vad lagrådet anfört uttalade departementschefen endast att han vid remissen till lagrådet ej ansett sig böra framlägga något förslag till bestämmelser rörande den närmare regleringen av de värderingsspörsmål, som berörts i lagrådets utlåtande, enär han förutsatte att dessa frågor skulle prövas i annat sammanhang.
Beträffande frågan om och i vad mån ersättning för förväntad tätbebyggelse skall utgå vid expropriation torde någon säkrare ledning för närvarande icke finnas än de här ovan återgivna uttalandena av lagrådet över förslaget till byggnadslag.
Såsom tidigare anmärkts innebär den vanliga inlösnings- och ersättningsregeln i byggnadslagen att jämförelsen mellan tillåten användning och värde skall avse blott det område, för vilket ett förbud gäller, men däremot icke annan mark i närheten. Den omständigheten att till den fastighet, vari förbudsområdet ingår, eventuellt hör annan mark, som lider intrång eller får nytta av förbudet, inverkar således icke, då den i regeln föreskrivna jämförelsen verkställes. En annan sak är att då det gäller att för förbudsområdet fastställa dess möjliga användning hänsyn skall tagas till bl. a. en sådan omständighet som att ägaren kan nyttja det tillsammans med annan mark.
Om vid prövning enligt den ifrågavarande regeln befinnes, att staden eller kommunen är skyldig att lösa ett visst område, kommer emellertid, på grund av reglerna om bestämmandet av ersättningen härför, en viss hänsyn att tagas till sådan mark, som den berörda fastigheten innehåller utöver förbudsområdet. Dessa regler återfinnas i 7–10 §§ expropriationslagen, till vilka 137 § första stycket byggnadslagen hänvisar. Marklösen i sådant fall består nämligen av dels ersättning för den lösta marken (löseskilling), dels ersättning för skada och intrång, som genom inlösning av en del av en fastighet tillfogas återstoden av densamma, dels ock skada i övrigt. Skada eller intrång å annan i fastigheten ingående mark än förbudsområdet ersättes emellertid endast i den mån detta men överstiger den nytta, som samma mark i annat hänseende kan få av inlösningen. Nyttan för den andra marken avräknas alltså icke på löseskillingen för det lösta området utan endast på en eventuell intrångsersättning för annan mark. – Vid ersättning jämlikt 22, 83 och 116 §§ byggnadslagen tages alls ingen hänsyn till nytta eller skada å annan mark än förbudsområdet.
Den redogörelse för reglerna om inlösning och ersättning vid planläggning enligt byggnadslagen, som nu lämnats, torde lämpligen böra kompletteras med ett omnämnande av en annan i byggnadslagen förekommande
regel, som avser att säkerställa markägare mot intrång genom förbud att
