Den här sidan har korrekturlästs

Inlösnings- och ersättningsbestämmelser i förslaget till naturskyddslag


Naturskyddsutredningens förslag till naturskyddslag innehåller såsom tidigare (s. 64) anmärkts en bestämmelse om gottgörelse till markägare, nyttjanderättshavare m. fl. sakägare för intrång genom att ett område fridlysts såsom naturpark. Bestämmelsen, som intagits i 17 § av förslaget, innehåller att. därest genom fridlysning ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten tillskyndas avsevärt men, skälig ersättning därför skall givas samt att, om till följd av fridlysningen fastigheten kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, inlösen av fastigheten skall ske på ägarens begäran. Bestämmelsen utgör som synes en kombination av byggnadslagens två ovannämnda regler i å ena sidan 21, 22, 48, 83 och 116 §§ samt å andra sidan 86, 122 och 135 §§, av vilka den ena regeln förbehållits för ersättningsfallet och den andra för inlösningsfallet. I motiveringen till 17 § yttrar naturskyddsutredningen (betänkandet s. 94) angående ersättningsfallet:

Att den av utredningen i förevarande paragraf föreslagna ersättningsregeln utformats i anslutning till stadgandena i 86, 122 och 135 §§ byggnadslagen och icke i enlighet med stadgandet i byggnadslagens 22 §, sammanhänger med att sistnämnda paragraf uteslutande tager sikte på skada orsakad genom inskränkning i byggnadsrätten, medan genom fridlysning även annan skada kan tänkas uppstå. Medför fridlysningen endast inskränkning i rätten till glesbebyggelse, torde emellertid utredningens ersättningsregel komma att i sak innebära detsamma som regeln i 22 § byggnadslagen.


Utredningens förslag


Vid övervägande av vilka bestämmelser, som i strandlagen böra reglera rätten för markägaren att erhålla gottgörelse för intrång genom förbud enligt 1 §, har utredningen stannat för att föreslå att byggnadslagens regel i 22, 83 och 116 §§ i princip skall gälla. Det avgörande bör alltså vara huruvida ett uppenbart missförhållande föreligger mellan den användning, marken kan få trots förbudet, och markens värde. Denna regel har nu inom byggnadslagstiftningen i ett tjugutal år använts för att reglera liknande förhållanden och har även efterbildats i lagen om allmänna vägar. Vid tillkomsten av byggnadslagen övervägdes icke att frångå regeln; den förändrades i visst hänseende och utvidgades att avse delvis nya situationer, men principen om jämförelse mellan utnyttjande och värde bibehölls. Denna inom närstående rättsområden prövade regel, för vars tillämpning vägledning kan hämtas ur utförlig motivering och ur praxis, synes väl ägnad att upptagas i strandlagen. Den torde – med vissa av de speciella strandförhållandena betingade jämkningar, som dock icke rubba själva principen – även i fråga om förbud enligt strandlagen lämna ett rättvist

resultat. Såsom tidigare framhållits är det vidare i och för sig en fördel att

104