sätt än genom avräkning mot skada å annan mark tillhörande samma ägare. Såsom redan anmärkts vore det i och för sig önskvärt att härvid skillnad icke gjordes mellan olika fastigheter utan att all mark, oavsett fastighetsindelningen, som i fråga om utnyttjandet rönte inverkan av förbudet och som vore i samma ägares hand, bedömdes som en enhet och en utjämning skedde mellan skada för en fastighet och nytta för en annan. En så omfattande bedömning skulle emellertid innebära ett avsteg från vad som för liknande fall gäller inom andra rättsområden, t. ex. expropriationslagstiftningen. På grund härav och då den tänkta anordningen vidare skulle medföra svårlösta intressekollisioner mellan innehavare av begränsade sakrätter i de skilda fastigheterna, kan den icke genomföras i strandlagen. Frågan om gottgörelse torde alltså böra lösas särskilt för varje fastighet, som drabbas av förbud enligt strandlagen.
Jämlikt byggnadslagens regel är, såsom förut sagts, frågan om ersättning eller inlösen på grund av förbud vid planläggning beroende av en jämförelse mellan användningsmöjlighet och värde, och denna jämförelse avser endast själva förbudsområdet. Regeln medger, att ägaren får gottgörelse för skada å förbudsområdet även om nytta uppstår för annan del av samma fastighet. Någon direkt utjämning mellan skada å förbudsområdet och nytta i form av värdestegring å annan mark äger alltså icke rum. Emellertid öppna expropriationslagen och byggnadslagen vidsträckta möjligheter för staden, kommunen eller samhället att på andra vägar komma i åtnjutande av eller få del i markvärdestegring, som en planläggning och dess genomförande medföra. Här kan erinras om möjligheten jämlikt 1 § 16. expropriationslagen att på ett tidigt stadium förvärva mark som erfordras för tätbebyggelse eller som behövs för upplåtelse med tomträtt, varigenom blivande värdestegring tillfaller det allmänna. Jämlikt 70 och 113 §§ byggnadslagen kan vidare, då stadsplan eller byggnadsplan lägges över område i en ägares hand, Kungl. Maj:t resp. länsstyrelsen förordna att mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till gata, väg eller annan allmän plats utan ersättning skall upplåtas av markägaren, i den mån det med hänsyn till den nytta han kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Även reglerna om skyldighet för tomtägare att utgiva gatumarksersättning och bidrag till gatubyggnadskostnad samt om s. k. ekonomisk zonexpropriation enligt 44 § andra stycket byggnadslagen äro motiverade av att för fastighetsägarna genomförandet av en plan medför fördelar, av vilka det allmänna rimligen bör bli delaktigt. Därest vid planläggning anses nödvändigt att undantaga ett område från enskilt bebyggande och detta undantagande inverkar på möjligheterna att utnyttja intilliggande mark, tages i praktiken sådan mark alltid med i planen. Därigenom sörjes för att samhället blir satt i tillfälle att enligt de nyss angivna bestämmelserna i byggnadslagen komma i åtnjutande av värdestegring å mark intill förbudsområdet.
