Med hänsyn till vad nu sagts kan det icke anses strida mot de allmänna principer, på vilka byggnadslagstiftningen vilar, att i strandlagen låta nytta för viss mark avräknas å skada för annan, tillhörande samma fastighet. Då det för strandlagens vidkommande blir nödvändigt att vid avgörande av ersättningsfrågor låta jämförelsen mellan möjlig användning och värde omfatta även annan mark än själva förbudsområdet, innebär detta visserligen en viss skiljaktighet gentemot byggnadslagens motsvarande regel. Skillnaden synes dock främst vara av formell art. Principen – att det allmänna gentemot markägarens krav på gottgörelse för skada å viss mark till följd av bebyggelsereglering bör få tillgodoräkna sig nytta som regleringen medför för annan mark av samma fastighet – är densamma i båda lagarna; i fråga om medlen att genomföra principen skilja de sig däremot från varandra. Här kan vidare anmärkas att samma princip gäller i fråga om ersättning för upplåtelse av vägrätt enligt lagen om allmänna vägar. Sådan ersättning skall nämligen, om vägens framdragande medför nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, jämkas med hänsyn därtill.
Om således i strandlagen den nämnda jämförelsen bör kunna omfatta icke blott själva förbudsområdet utan även annan mark tillhörande samma fastighet, uppkommer frågan vilken denna andra mark bör vara. Jämförelsen synes icke under alla förhållanden böra avse hela fastigheten. Om dennas värde är mycket högt, skulle nämligen i sådant fall även ett tämligen omfattande förbud icke kunna föranleda att ägaren finge gottgörelse, ty fastigheten som sådan skulle trots förbudet fortfarande kunna användas på ett sätt, som icke stode i uppenbart missförhållande till dess hela värde. Genom att hänsyn toges till hela värdet, alltså även värdet å sådana delar av fastigheten som på grund av sin beskaffenhet och belägenhet icke alls berördes av förbudet, skulle regeln kunna giva ett för markägaren obilligt resultat. Det riktiga synes i stället vara att jämförelsen avser den del av fastigheten, vars utnyttjande påverkas av förbudet. Denna del, vare sig den ligger inom förbudsområdet eller icke, bör ur exploateringssynpunkt betraktas såsom en enhet, skild från fastigheten i övrigt. Att i det enskilda fallet avgöra hur stor del av en fastighet, som på detta sätt påverkas av förbudet, torde i allmänhet icke möta svårighet. Terrängförhållandena, markens beskaffenhet, efterfrågan på byggnadsmark och andra dylika på frågan inverkande omständigheter torde oftast angiva vilket område av fastigheten, som röner påverkan av förbudet, d. v. s. av att stranden hålles fri.
Det bör understrykas att man vid jämförelse mellan möjligt utnyttjande och värde icke främst skall taga sikte på exploatering för bebyggelse. Först måste undersökas huruvida icke marken trots förbudet kan användas på annat sätt – t. ex. för jordbruk eller trädgårdsskötsel – som icke står i
uppenbart missförhållande till värdet. Såsom framgår av förut
