I. INLEDNING
Den provisoriska strandlagen
Av ålder finnes i vårt land rätt för allmänheten att taga väg över och
vistas å annans mark, som icke utgör tomt eller plantering eller annan äga
som kan skadas därav. Rätt finnes också för envar att nyttja annans
vattenområde för båtfärder, bad och dylikt. Denna s. k. allemansrätt är av
oskattbart värde i synnerhet för den icke jordägande befolkningen. Under
senare tid har behovet och uppskattningen av rekreation genom
friluftsliv tilltagit och spritts till allt större grupper av vårt folk. Friluftslivets
tilltagande omfattning och betydelse har i sin tur ökat behovet av lämpliga
tillflyktsorter för fritidsvistelse. Särskilt äro stränderna vid havet, insjöar
och vattendrag eftersökta för bad och friluftsliv.
Samtidigt som på detta sätt allemansrätten fått en vidgad social betydelse ha emellertid hinder uppstått för dess utövning. I den offentliga debatten har sedan flera år påtalats, att en alltmer tilltagande bebyggelse vid stränderna på många håll hotat att från tillträde till dem utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan över huvud taget alla, som icke äga del i själva stranden. Genom bebyggelsens utveckling skapas nämligen tomter och andra ägor, där allemansrätten icke gäller. Olägenheterna av att stränderna sålunda tagas i anspråk av ett relativt litet antal fastighetsägare ha i synnerhet gjort sig kännbara i närheten av städer och andra orter med större sammanträngd befolkning. Vissa försök ha också gjorts att råda bot för dessa missförhållanden. Det viktigaste resultatet hittills av dessa strävanden utgör lagen den 15 december 1950 (nr 639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.
Enligt lagen äger länsstyrelse, för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag, förordna att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnande skall avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m. från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Lagen gäller icke område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för
området. Byggnadsförbud, som meddelats enligt lagen. utgör icke hinder för
