företaga schaktning e. d. där. Icke heller behöver han visa att han har en spekulant till området i fråga, att tillstånd till bebyggelse lämnats enligt byggnadstillståndslagen eller liknande. Vid en framställning om gottgörelse till följd av avslag å ansökningen att få bygga, schakta m. m. kan det dock – om det ej eljest framgår att värdet å marken är det som sökanden gör gällande – vara av värde för honom att styrka t. ex. att han haft anbud att sälja marken till visst pris. Visas det icke att verklig skada uppkommit genom byggnadsförbudet, får han givetvis ej någon ersättning.
Utredningen har icke förbisett att markägare, som inom område med
gällande strandförbud erhåller tillstånd att exploatera sin mark, har viss
möjlighet att tillgodogöra sig uppkommande värdestegring, medan däremot
markägare som ej får sådant exploateringstillstånd, genom tillämpning
av principen om det tidigare värdet förmenas denna möjlighet. Utredningen
har emellertid ansett det oriktigt att, allenast av den anledningen att
möjlighet kan finnas för vissa markägare att göra sig oförtjänt vinst om
markvärdet stiger, ålägga det allmänna skyldighet att i uppkommande
ersättningsfall betala andra markägare ersättning för oförtjänta
spekulationsvinster som sådana markägare skulle ha kunnat göra om
strandförbud ej funnits.
Med hänsyn till vad nu sagts vill utredningen alltså förorda att det
värde å marken, till vilket hänsyn skall tagas vid jämförelsen, skall vara
markens värde vid tiden för förordnandets meddelande.
Frågan huruvida marken bör antagas äga tätbebyggelsevärde eller icke torde sakna egentlig betydelse för strandlagens del. Denna lag avser till en början endast mark som icke är planlagd. Mark – vanligen belägen i närheten av redan uppkommen tätbebyggelse – beträffande vilken det med hänsyn till en väntad utveckling möjligen kan göras gällande att tätbebyggelsevärde uppkommit redan innan planläggning skett, torde vanligen icke heller komma att behandlas enligt reglerna i strandlagen. Därest man vill få till stånd en bebyggelsereglering för sådan mark, är uppenbarligen det naturliga medlet att taga in den i en plan. Om emellertid i något fall frågan om tätbebyggelsevärde å marken likväl skulle bli aktuell vid tillämpningen av strandlagen, får den helt naturligt lösas enligt principerna i byggnadslagen. Enär jämlikt sistnämnda lag skälig hänsyn får tagas till ett före den 1 januari 1948 uppkommet tätbebyggelsevärde, bör förhållandet vara detsamma enligt strandlagen. Då byggnadslagens ifrågavarande regel, upptagen i 162 §, enligt sin lydelse endast gäller byggnadsförbud enligt byggnadslagen eller motsvarande äldre bestämmelser, torde erfordras en uttrycklig föreskrift i strandlagen av samma innebörd. En bestämmelse härom synes böra ha sin plats bland övergångsföreskrifterna till lagen.
Frågan huruvida gottgörelse skall utgå synes böra bedömas efter den
fastighetsindelning, som gällde vid tiden för meddelandet av länsstyrelsens
