vilken omfattning han kan påräkna att få anordna tätbebyggelse. Diskussionen i dessa frågor tjänar till ledning såväl för länsstyrelsen som för markägaren. Därvid kunna olika meningar sammanjämkas, varigenom anspråk på gottgörelse undvikas. Det är såsom förut (s. 76) antytts en viktig uppgift för länsstyrelserna att på detta Sätt reglera strandbebyggelsen icke blott genom förbud utan även genom positiva åtgärder i form av vägledning och råd åt markägarna. Att fråga om bebyggelse och gottgörelse för inskränkningar i glesbebyggelserätten bedömes i ett sammanhang för all den ifrågavarande marken ligger icke minst i markägarens intresse.
Enligt 21, 22, 48, 83 och 116 §§ byggnadslagen finnas två former av gottgörelse till markägare på grund av inskränkning i byggnadsrätt, nämligen dels intrångsersättning och dels inlösen. Inlösen kan – i motsats till ersättning – förekomma blott då inskränkningen är total, d. v. s. då marken till följd av ett förbud överhuvud taget icke kan användas för enskilt bebyggande. Enligt den föreslagna strandlagen kan totalförbud mot bebyggelse komma att råda för en fastighet eller del därav. Det kan då – ehuru den förbudsbelagda marken alltjämt kan användas av ägaren på samma sätt som förut – ifrågasättas att också i strandlagen vid sidan av ersättning upptaga gottgörelse i form av inlösen. Inlösen på yrkande av en markägare skulle i så fall komma ifråga för det fall, att hans mark inom området för ett förordnande enligt 1 § ej alls finge bebyggas.
Emellertid skulle i fråga om inlösen förhållandena bli annorlunda enligt strandlagen än enligt byggnadslagen. Inlösen enligt sistnämnda lag avser till en början områden, vilka på ett helt annat sätt än vad som är fallet med områden, som belagts med förbud enligt strandlagen, äro avsedda att undantagas från markägarens disposition. Vidare verkställes inlösen enligt byggnadslagen av stad eller kommun eller – i fall som avses i 83 § – ägaren av en anläggning, i vars intresse byggnadsförbudet meddelats. Enligt strandlagsförslaget åter skall det, såsom i det följande kommer att angivas, vara kronan som svarar för gottgörelsen till markägarna. Om kronan skulle vara skyldig att på begäran av markägare lösa strandområden, spridda över snart sagt hela landet och ofta av mycket obetydlig omfattning skulle detta medföra avsevärda förvaltningssvårigheter till vilka motsvarighet alls icke finnes vid inlösen enligt byggnadslagen. Det kan med hänsyn härtill i varje fall icke antagas ligga i kronans intresse att inlösen av mark sker. Icke heller för markägaren kan ett verkligt behov av en inlösningsregel anses föreligga. Han kan genom intrångsersättning få full gottgörelse för den skada som förbudet åsamkar honom och likväl begagna området på samma sätt som innan förbudet meddelades. Till vad nu sagts kommer att det ur fastighetsbildnings- och fastighetsredovisningssynpunkt måste anses vara en oformlighet därest inlösen och avstyckning till särskilda fastigheter av en mängd dylika mindre strandområden komme till stånd.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits har utredningen funnit att inlösen
