uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets, fiskets. skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns behov. Lagen innehållet vidare bl. a. bestämmelse om straff för den som uppför byggnad i Strid mot förbud samt föreskrift mn handräckning genom överexekutor till rättelse av olagligt byggande. Någon regel om gottgörelse till markägare eller annan för intrång genom byggnadsförbud innehåller lagen icke. Den är av provisorisk karaktär och gäller endast t. o. m. den 31 december 1952.
De tryckta förarbetena till lagen utgöras av propositionen nr 223 till 1950 års riksdag, tredje lagutskottets utlåtande nr 29/1950 samt kamrarnas protokoll (FK 32: 83 d och AK 32: 103 d).
Vid tillkomsten av 1950 års lag förutsattes att frågan om åtgärder till skydd för stränderna skulle utredas vidare och att definitiva bestämmelser, upptagna i en ny lag eller inpassade i redan befintlig lagstiftning, skulle avlösa den provisoriska lagen.
Direktiven för strandutredningen
Den 22 juni 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om en reglering av strandbebyggelsen i syfte att såvitt möjligt bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten ävensom av därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för utredningen anförde departementschefen bl. a. följande:
Sveriges stränder och skärgårdar utgöra en naturtillgång av oskattbart värde för hela vårt folk. En ständigt ökad skara människor hämtar där nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv. Det ökade behovet av sådan rekreation står i nära samband med den allt längre drivna mekaniseringen av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och det alltmera tilltagande jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga tillflyktsorter under fritiden har blivit ännu mera framträdande genom att stora befolkningsgrupper erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till semester. Bland olika slag av fritidsområden och tillflyktsorter äro otvivelaktigt stränderna, såväl vid havet som vid insjöar och andra vattendrag, särskilt uppskattade och värdefulla.
Att strandområdena sålunda blivit allt mer och mer eftersökta har obestridligen på många håll förorsakat en planlös exploatering och markslöseri. Därvid ha stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelägna strandområden blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtägare, utblicken över vattnet har blivit hindrad och landskapsbilden har i många fall blivit förändrad och förfulad. Visserligen har vårt land synnerligen vidsträckta strandområden, men just de stränder, som ligga nära större samhällen och som äro lämpliga för bad och friluftsliv, äro redan på alltför många håll tagna i anspråk eller hotade av exploatering. Denna beklagliga utveckling innebär allvarliga olägenheter icke endast för alla dem, som ej äga någon egen mark, utan även för de många jordägare vilkas mark är så belägen, att de på grund av denna strandbebyggelse nödgas färdas långa vägar för att få tillträde till goda rekreationsplatser.
Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter vid
kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom att staten
