inrättas. Utredningen anser icke att behovet av ett centralorgan är så stort, att en dylik omorganisation eller inrättandet av ett helt nytt organ bör ifrågakomma. De direktiv till länsstyrelserna som kunna bli erforderliga synas böra meddelas direkt av Kungl. Maj:t, som även torde höra verkställa fördelningen av anslag. Ärenden härom synas lämpligen böra handläggas inom kommunikationsdepartementet.
Utredningen övergår härefter till frågan vilka kostnader för statsverket
som kunna beräknas uppkomma vid genomförandet av en strandreglering
enligt de linjer utredningen föreslagit. Vad då till en början angår
kostnaderna för myndigheternas handläggning av hithörande ärenden kan såsom
tidigare nämnts någon förstärkning av länsstyrelsernas personal möjligen
bli erforderlig på vissa håll. För länsarkitektkontoren och
lantmäteriorganisationen uppstår även visst ökat arbete. De kostnader för statsverket som
på detta sätt möjligen kunna uppkomma torde bli av måttlig storlek.
De största utgifterna för statsverket i anledning av den föreslagna regleringen komma emellertid att föranledas av bestämmelserna i 4, 5 och 8 §§ strandlagen om gottgörelse till sakägare. Storleken av det anslag som måste anvisas för att möta dessa utgifter samt övriga direkta utgifter för strandregleringen – bl. a. kostnaderna för särskilt anlitade sakkunniga – kan icke nu beräknas. Avgörande är härvidlag främst omfattningen av de förbud som komma att gälla samt det sätt på vilket dispensärenden komma att behandlas. Av de förordnanden som meddelats enligt den provisoriska lagen kunna inga slutsatser dragas om ersättningsbeloppens storlek, Det är ju nämligen på utgången av tillståndsprövningen som det beror huruvida ersättning skall utgå eller icke. Ytterst beror frågan av hur mycket det allmänna är villigt att offra på ett strandskydd. Ett anslag för ifrågavarande ändamål kan komma att växla i viss mån från år till år alltefter behovet och det statsfinansiella läget. Utredningen föreslår att för sista hälften av budgetåret 1952/1953 anvisas ett anslag av 500 000 kronor. Beloppet torde såsom förut framhållits böra av Kungl. Maj:t fördelas på länsstyrelserna, varvid dock visst belopp lämpligen kan behållas av Kungl. Maj :t som en allmän reserv. Länsstyrelsernas handhavande av regleringen torde därefter böra ske under beaktande av att utgifterna om möjligt skola hållas inom den anvisade ramen.
