I syfte att få till stånd en lösning av dessa frågor, såvitt avsåge allmänhetens rätt till färdsel och bad vid stränderna, framlade regeringen år 1937 ett "utkast till lov om almenhetens adgang till ferdsel og badning på strandstreckninger m. v.". Detta utkast innehöll bland annat bestämmelser, som avsågo att reglera allemansrätten i dessa avseenden på ett sätt, som i vissa delar avvek från vad förut anses ha varit gällande. Den föreslagna regleringen innebar följande. Allmänheten tillerkändes uttrycklig rätt till färdsel och badning på icke odlade strandområden, belägna mer än 150 meter från bebodd byggnad, såvida det icke vore till hinder för någon näringsverksamhet. Denna rätt skulle gälla oavsett om området var inhägnat eller ej. Å andra sidan borttogs den rätt till färdsel och badning, som förut i viss utsträckning fanns för allmänheten beträffande utmark liggande på mindre avstånd än 150 meter från bostadshus. Med strandområde avsågs här endast sjöbotten och marken inom ett avstånd av 50 meter från vattenlinjen vid högsta vattenstånd. För längre från vattnet belägna marker skulle lagens reglering icke gälla utan i stället tillämpas förut gällande rättsgrundsatser. Lagförslaget innehöll vidare bestämmelser om att fylkesmannen kunde giva ägare eller brukare av jord tillstånd att, om särskilda skäl förelåge, fridlysa strandområde eller föreskriva särskilda villkor för allmänhetens färdsel och badning där. Dylikt tillstånd skulle icke få lämnas för längre tid än två år, men skulle kunna förnyas, om skäl därtill funnes. Utan sådant tillstånd skulle det vara vid bötesstraff förbjudet att uppsätta anslag eller annat tillkännagivande, som kunde bibringa människor den tron, att färdsel på stranden eller badning vore förbjuden på sådan plats, där enligt lagen rätt till färdsel och bad tillkomme allmänheten. De nu nämnda bestämmelserna i lagutkastet blevo emellertid icke antagna av odelstinget.
För närvarande arbetar den s. k. Friluftslov-komiteen av 1950 med att uppgöra förslag till lagstiftning om bl. a. allmänhetens rätt till färdsel och badning.
Under senare tid har koncessionslagstiftningen använts till att skaffa det allmänna en viss kontroll över omsättningen av och jorddelningen inom obebyggda områden av betydelse för allmänhetens friluftsliv. Enligt denna lagstiftning kan mark av närmare angivet slag, bl. a. skogar och fjällområden, som regel icke förvärvas med full rättsverkan utan tillstånd av Konungen eller den han ger tillstånd, om området överstiger en viss areal. När en koncessionspliktig försäljning har ägt rum, kan den kommun där egendomen ligger i regel göra gällande förköpsrätt. De i lagstiftningen angivna arealgränserna för koncessionsfritt förvärv kunna av Konungen nedsättas på ansökan av kommunen. Sådan nedsättning har på sista tiden förekommit i stor utsträckning, särskilt i kustområdena, och på så sätt har man kunnat förhindra att folk från städerna köpt upp strandtomter.
Vidare kan nämnas att enligt 1946 års lag om expropriation m. ni. Konungen eller det departement han ger fullmakt kan meddela tillstånd till expropriation av fast egendom utom för byggnadsändamål även för annan samhällsnyttig användning av obebyggd och bebyggd mark, t. ex. för inrättande av fritidsområden och naturparker. När det anses nödigt med hänsyn till lagens syfte kan förbud meddelas mot bebyggelse eller annan användning av fast egendom för en tidrymd av intill ett år.
England
För England och Wales gälla två lagar, nämligen The Town and Country Planning Act 1947 och The National Parks and Access to the Countryside Act 1949,
vilka göra det möjligt att genomföra en allmän markplanering, bl. a. för att bevara
