ramföreskrifter (art. 72 och 75 p. 4). Genom dessa kunna allmänna riktlinjer uppställas, som äro bindande för delstaternas egen lagstiftning. Hittills har förbundsrepubliken icke gjort bruk av denna befogenhet, men förberedelser för en sådan ramlag pågå för närvarande.
Lagarna om regionplaneringen ge delstaterna och i viss utsträckning även kommunerna befogenhet att reglera bebyggandet av strandterräng i det enskilda fallet genom "Ortsbaupläne" eller "Ortsbausatzungen". Genom sådana föreskrifter har t. ex. stadgats att huvuddelen av Nord- och Östersjöns stränder icke får bebyggas inom ett avstånd av 100 meter från havet.
I förbundsrepublikens förutvarande preussiska områden äro preussiska lagar, som reglera bebyggandet av strandområdena, fortfarande i kraft. Här bör främst nämnas den preussiska lagen den 29 juli 1922 för bevarandet av trädbeståndet samt bevarandet och upplåtandet av strandvägar i folkhälsans intresse (den s. k. Wohnsiedlungsgesetz). Denna lag innehåller i 6, 7 och 10 §§ föreskrifter som möjliggöra vittgående inskränkningar i strandägarnas rätt. Sålunda kan en ägare t. ex. förbjudas att anordna byggnader invid strandväg med undantag av mindre båtskjul, badhus, tilläggsplatser och dylika anläggningar på strandsidan om vägen. Dessutom kunna bestämmelser meddelas för att i folkhälsans intresse anordna promenadvägar längs stränderna av insjöar och vattendrag. Andra preussiska lagar som i viss mån kunna handhavas för att skydda strandterräng även av hänsyn till friluftslivets intressen äro vattenlagen den 17 april 1913 (58 §), lant- och skogspolislagen den 21 januari 1926 (30 §) samt lagarna den 2 juni 1902 och den 15 juli 1907 mot vanställande av samhällen och i landskapshänseende framträdande trakter. Alla dessa lagar ge myndigheterna befogenheter att föreskriva inskränkningar i äganderätten för att skydda strandområdena.
Av delstaternas föga omfattande lagstiftning efter 1945 är av intresse att Hamburg och Bremen ha beslutat en ändring av naturskyddslagen innebärande att icke blott orörd natur utan även naturområden i städer och andra redan bebodda trakter kunna ställas under naturskydd. Dessutom har Västtysklands största delstat Nordrhein-Westfalen den 11 mars 1950 utfärdat en planeringslag. Baden förbereder för närvarande en egen naturskyddslag.
Österrike
Före den tyska annekteringen av Österrike 1938 funnos där icke några särskilda lagar för att främja landets naturskydd och friluftsliv.
§ 354 Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch förlänar varje markägare principiell rätt att förbjuda annans tillträde till marken. Enligt lagens § 364 får ägaren visserligen icke göra intrång i annans rätt eller kränka allmänhetens intressen, men enligt högsta domstolens judikatur förbjuder detta lagrum icke rubbningar beträffande rent estetiska värden. Enligt § 365 är expropriation i Österrike tillåten mot skälig ersättning, om en sådan åtgärd visar sig nödvändig för allmänhetens bästa. Emellertid är trots denna föreskrift expropriation enligt judikaturen möjlig endast om den reglerats i särskild lag. Lagbestämmelser om expropriation till skydd för naturen och för att främja friluftslivet hade före annekteringen icke utfärdats.
Genom landets förening med det nationalsocialistiska Tyskland blev den tyska naturskyddslagen av den 26 juni 1935 samt dess tillämpningsförordningar gällande även i Österrike. Även efter den österrikiska republikens återupplivande äga dessa naturskyddsföreskrifter fortfarande giltighet. Därmed åtnjuter det österrikiska landskapet inklusive stränderna ett vittgående skydd. I olika österrikiska förbundsländer förbereder man f. n. egna naturskyddslagar.
