III. BEGRÄNSNINGAR I JORDÄGANDERÄTTEN MED HÄNSYN TILL DET ALLMÄNNA BÄSTA
Inom ett utvecklat samhälle kan äganderätten till lös eller fast egendom icke vara oinskränkt. Hänsyn till allmänna eller enskilda intressen av vikt nödvändiggöra begränsningar i äganderätten. Framför allt är det här det allmännas eller allmänhetens bästa som träder i förgrunden och medför att äganderätten inskränkes. Ej minst beträffande jordäganderätten ha – genom lagbud men även utan uttrycklig lagstiftning – sådana inskränkningar av olika slag tillskapats.
Inskränkningarna i jordäganderätten kunna bestå i skyldighet att under vissa förhållanden avstå egendom (t. ex. vid tvångsinlösen eller expropriation), skyldighet att med avseende på sin egendom vara verksam på visst sätt (t. ex. att underhålla egendomen), skyldighet att finna sig i vissa inskränkningar i rätten att fritt handhava egendomen och att avhända sig den samt skyldighet att eljest tåla intrång i äganderätten. De skyldigheter, som sålunda åvila en jordägare, återverka ofta på den rätt, som kan innehas av annan än ägaren, t. ex. en nyttjanderättshavare.
En skyldighet att avstå egendom eller eljest att finna sig i direkt intrång i äganderätten medför regelmässigt rätt till ersättning. Huvudregeln är här att "full" eller "skälig" ersättning skall lämnas för egendom som tages i anspråk eller för skada och olägenhet som vållas. Beträffande skada och intrång märkes dock att det är vanligt att om olägenheten är allenast av mindre väsentligt slag och särskilt därvid om det intresse till vars förmån intrånget sker är av särskilt stor allmän betydelse, ersättning icke utgår. Angående värderingen av egendomen, skadan eller intrånget lämnas understundom i lagstiftningen närmare föreskrifter. En skyldighet att fullgöra eller underlåta något i avseende å egendomen medför däremot i allmänhet icke rätt för ägaren att få ersättning. Förklaringen härtill är vanligen att skyldigheten ansetts vara ålagd ägaren mer eller mindre i hans eget intresse. Från de huvudprinciper, som nu angivits, gör emellertid lagstiftningen på många punkter undantag.
Då en reglering av bebyggelse, jorddelning m. m. i syfte att bevara vissa strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten innebär inskränkningar i markägarnas rörelsefrihet, torde det vara av intresse att här
något undersöka vissa andra fall då jordäganderätten på liknande sätt
