detsamma såsom naturminnesmärke. Expropriation kan i detta fall beviljas endast för kronan.
Såsom l det följande (s. 63) närmare skall beröras, har naturskyddsutredningen i december 1950 framlagt förslag till en ny naturskyddslag och därmed sammanhängande författningar. Genomföres detta förslag kommer 1909 års lag angående naturminnesmärkens fredande att upphävas.
2) Byggnadslagstiftningen
Byggnadslagen och den nya byggnadsstadgan, båda av den 30 juni 1947, erbjuda vissa om ock begränsade möjligheter att träffa anordningar för strändernas skydd, nämligen genom förbud mot nybyggnad samt mot schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder.
Några specialbestämmelser till skydd för just strandområden finnas icke i byggnadslagen. Den enda regel i byggnadslagstiftningen som tar direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra stycket 7) byggnadsstadgan, vari föreskrives att vid uppgörande av regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning. De bestämmelser om förbud mot nybyggnad samt mot schaktning m. m., som förut nämnts, avse markområden i allmänhet, alltså icke blott strandområden. Ifrågavarande förbud meddelas vanligen genom bestämmelser i samband med planläggning, men i några fall kunna förbudsbestämmelser givas utan sådant samband. Nybyggnadsförbuden kunna avse bebyggelse över huvud taget eller ock visst slag av bebyggelse.
Det grundläggande stadgandet i fråga om byggnadslagstiftningens inverkan på fastighetsägares rätt att nyttja sin mark är 5 § byggnadslagen. I första stycket av denna paragraf stadgas att markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse underkastad de inskränkningar som stadgas i byggnadslagen eller med stöd av densamma. Beträffande speciellt tätbebyggelse – varmed enligt byggnadslagen förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov – stadgas i andra stycket av 5 § att för att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.
A. Tätbebyggelse
Genom den sist nämnda bestämmelsen får anses avgjort, att det är det allmänna som avgör var och när tätbebyggelse får äga rum. Frågan huruvida visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, d, v, S, vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke
upprättats, skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan
