företagas i strid mot utomplansbestämmelser; dock kan undantag från förbudet medgivas under vissa förutsättningar. – Utomplansbestämmelser ha intet att göra med markens indelning i trafikleder och mark för bebyggelse eller annat ändamål. Vill kommun eller samhälle reservera mark för vissa trafikleder eller annat ändamål, får generalplaneinstitutet begagnas. Vad som däremot kan och bör regleras genom utomplansbestämmelserna är användningen av de förefintliga eller tillkommande fastigheterna. Med den begränsning, som framgår av det nu sagda, kunna genom utomplansbestämmelser natur- och kulturskyddsintressen skyddas mot olämplig bebyggelse, t. ex. genom föreskrift att endast visst slag av byggnader får uppföras, att byggnaderna ej få överstiga viss storlek eller att de skola vara på visst sätt placerade på tomtplatsen.
Byggnadsförbud utan samband med planläggning
Såsom tidigare nämnts kan enligt byggnadslagen i vissa fall byggnadsförbud meddelas utan samband med planläggning. Två stadganden i lagen, nämligen 86 § (som gäller för stad och stadsliknande samhällen) samt 122 § (som gäller för landet i övrigt), kunna i viss mån användas för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområden.
I sistnämnda båda paragrafer stadgas, att om område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, Kungl. Maj :t (beträffande stad) eller länsstyrelsen (beträffande landsbygden) äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om sådant förordnande meddelas, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera glesbebyggelsen inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare att tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.
Under förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalades att med stöd av nu nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske mot exempelvis området kring ett vackert vattendrag. vars skönhetsvärden skulle äventyras om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen efter varje markägares eget omdöme. Det framhölls emellertid såsom mycket angeläget att de områden, som i nu ifrågavarande ordning bebyggelsereglerades, icke gåves större utsträckning än förhållandena påkallade. Vidare framhölls att tillstånd till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste iakttaga att markägaren icke tillskyndades avsevärt men. Man finge därför åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse att olägenheter ur de synpunkter, varom här vore fråga, i görligaste mån
förebyggdes. Emellertid syntes – framhölls det ytterligare – åtskilligt kunna
