Lagen skulle äga tillämpning å strandområden vid saltsjön samt sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, men Kungl. Maj:t skulle äga förordna att lagen skulle gälla även för strandområde vid annan insjö och vid rinnande vatten. Med strandområde skulle förstås mark samt vattenområden inom ett avstånd av 500 meter från strandlinjen vid normalt högvatten. Vissa strandområden skulle dock vara undantagna från lagens tillämpning, nämligen sådana som ingingo i fastställd stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan. Inom strandområde för vilket lagen gällde skulle särskilda byggnadsområden fastställas enligt bestämmelserna i lagen, och endast inom sådana områden skulle få uppföras byggnad eller verkställas avstyckning av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i liknande syfte. Vad sålunda föreskrivits skulle dock icke gälla byggnad, som erfordrades för rikets försvar eller för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov, ej heller avstyckning av område som var bebyggt vid lagens ikraftträdande. Såsom fastställt byggnadsområde skulle automatiskt anses fastighet med en areal icke överstigande 1.000 kvadratmeter, vara byggnad fanns uppförd eller var under uppförande då lagen trädde i kraft. I övrigt skulle länsstyrelsen, efter ansökan av markägaren, från fall till fall fastställa hur stor del av markägarens inom strandområdet belägna fasta egendom som skulle utgöra byggnadsområde. Vid denna prövning skulle i princip iakttagas att ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt.
Avsikten var att regleringen skulle genomföras utan ersättning till markägarna. På grund härav stadgades i lagförslaget, att byggnadsområde skulle till belägenhet och utsträckning så bestämmas, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skulle enligt förslaget icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattade 70 procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna, för bebyggande användbara mark.
I sin motivering till strandlagsförslaget underströk fritidsutredningen att det icke var meningen att de områden som ej skulle få bebyggas därmed skulle anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Det ifrågasattes icke att åt allmänheten inrymma några ökade befogenheter med avseende på dessa områden utöver dem som innefattades av den allmänna rätten att taga väg över och vistas på annans mark samt bada
vid annans strand. För att icke inom strandområdena allemansrätten skulle
