provisoriska lagen ganska stor meningsskiljaktighet. Sålunda hävdades, såväl att maximiavståndet borde vara ett annat – längre eller kortare – än 300 m. som att alls inget största avstånd borde fastslås i lagen. I denna fråga har utredningen ansett erfarenheterna från den provisoriska lagens tillämpning giva värdefull ledning.
Av de uppgifter om meddelade förbud, som utredningen erhållit, framgår enligt utredningens mening, att länsstyrelserna tillämpat lagen med varsamhet. I regel har en individuell prövning av det föreliggande behovet av strandförbud företagits, vilket bl. a. visar sig därigenom att förbudsområdenas bredd starkt differentierats. I vissa fall där sådan mera individuell behovsprövning ej medhunnits har det ställts i utsikt att prövningen senare skall ske. De i förhuden tillämpade medelbredderna hålla sig i regel långt under tillåtna maximum. Inom flera län ligger förbudsområdenas medelbredd under 100 m. Mångenstädes har dock behov ansetts föreligga att beträffande något eller några strandområden bestämma bredden till 300 m. eller i närheten av detta avstånd.
Att det understundom, för att ett effektivt strandskydd skall kunna anordnas, kan vara erforderligt att ett förbudsområde har en bredd av minst 300 m. anser utredningen tydligt. I synnerhet torde detta vara fallet vid flacka kuster utan vegetation. I regel böra dock strandförbuden kunna omfatta avsevärt mindre bredd. Bredden bör emellertid liksom under den provisoriska lagens giltighetstid bestämmas av länsstyrelsen under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter.
Med hänsyn till vad nu anförts har utredningen funnit sig icke höra föreslå någon minskning av den i den provisoriska lagen stadgade maximigränsen. Å andra sidan synas emellertid ej heller skäl föreligga att höja gränsen eller att helt borttaga densamma. För markägarna innebär det en viss trygghet att en dylik övre gräns finnes, bortom vilken de icke behöva räkna med möjligheten av strandlagsförbud. Utredningen har alltså kommit till den uppfattningen att den nuvarande gränsen bör bibehållas oförändrad. Härvid utgår utredningen ifrån att tillvaron av en regel om största bredd icke heller i fortsättningen skall medföra att hela denna bredd tages till utan närmare undersökning. Förbudsområdena böra över huvud icke göras onödigt breda.
Ytterligare ett par begränsningar i fråga om tillämpningsområdet för förevarande paragraf ha föreslagits. Förordnande skall icke avse område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Förordnande skall ej heller utgöra hinder för uppförande av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd, därest byggnaden eller åtgärden erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.
De nu nämnda undantagen överensstämma i huvudsak med vad som gäller
