väg genom tillämpning av de i annat sammanhang tillkomna allmänna bestämmelserna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen och fi kap. 8 § fastighetsbildningslagen. Under förarbetena till den provisoriska strandlagen diskuterades frågan, huruvida den sålunda angivna anordningen vore lämplig. Vissa remissmyndigheter föreslogo att i strandlagen skulle införas en föreskrift, som direkt toge sikte på avstyckningsverksamhetens ordnande inom strandområdena, men detta förslag avvisades av departementschefen (se prop. 233/1950, s. 68–70 och 80). Strandutredningen anser för sin del att vissa fördelar av principiell och praktisk natur skulle kunna vinnas, om man införde regler om avstycknings behandling inom strandområde direkt i strandlagen. Mot en sådan anordning talar emellertid bl. a. att den skiljer sig från vad som för närvarande är brukligt i liknande fall. Som ett exempel kan nämnas att i lagen om allmänna vägar finnas bestämmelser för att förhindra bebyggelse i närheten av allmän väg. Skydd mot olämplig avstyckning i närheten av allmän väg avses därvid skola vinnas genom de berörda, allmänna bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen och 5 kap. fastighetsbildningslagen. Då härtill kommer att hela den viktiga frågan om sambandet mellan byggnadsreglerande föreskrifter och fastighetsbildningslagstiftningen torde komma att upptagas till behandling av fastighetsbildningssakkunniga, anser sig strandutredningen böra för den nya strandlagstiftningens vidkommande förorda samma anordning i fråga om reglering av avstyckningsverksamheten som gällt och gäller under den provisoriska lagens giltighetstid. Utredningen föreslår alltså att i strandlagen icke skola införas direkta föreskrifter om hur avstyckning skall behandlas för att strandintressena skola tillgodoses utan att vid avstyckning inom strandområden i stället skola tillämpas de flera gånger förut nämnda allmänna bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen och 5 kap. fastighetsbildningslagen. Dessa bestämmelser torde, såsom departementschefen framhållit vid tillkomsten av den provisoriska lagen och på sätt som i-övrigt närmare framgår av det följande, medföra tillräckliga garantier för att syftet med strandlagstiftningen icke kommer att motverkas genom avstyckning.
Strandlagstiftningen avser att trygga allmänhetens möjligheter att inom
särskilt betydelsefulla rekreationsområden utöva allemansrätten. Om en
bostadsbyggnad uppföres medför detta att allemansrätten får vika inom ett
större eller mindre område kring byggnaden. Den närmast omgivande
marken blir nämligen då att anse såsom tomt och kan med hänsyn härtill
icke längre tjäna det allmänna friluftslivets intressen. Byggnadsförbudet
åsyftar i första hand att hindra att mark, som har särskilt värde för
befolkningens kontakt med naturen, omvandlas till tomt. Även uppförande
av andra byggnader än boningshus kan skada de ifrågavarande allmänna
intressena genom att byggnaderna inkräkta på det område, där allmänheten
eljest ägt rätt att röra sig. Byggnader av alla slag kunna vidare förläggas
