Under diskussionen kring den provisoriska strandlagen har framhållits att den omständigheten att vissa strandområden för att främja allmänhetens friluftsliv belades med byggnadsförhud möjligen kunde medföra att dessa områden i högre grad än andra komme att besökas av allmänheten och att detta måhända i vissa fall kunde få till följd ökad nedskräpning där. Åtgärder för att förhindra att markägarna blevo lidande härav ha därför påyrkats.
Något allmänt förbud mot nedskräpning utomhus finnes icke i svensk rätt. För städer och vissa andra tätorter kunna dock bestämmelser härom meddelas i lokala ordningsstadgor, som utfärdats med stöd av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868.
Frågan om åtgärder för att motverka nedskräpning i naturen har behandlats av tidigare utredningar. Fritidsutredningen gjorde på sin tid en undersökning angående arten och omfattningen av den skadegörelse i skog och mark och de andra olägenheter som orsakas av friluftsfolket. En länsvis gjord sammanställning av uppgifter härom finnes intagen i fritidsutredningens betänkande (SOU 1940: 12 s. 55 ff) med förslag angående inrättande av fritidsreservat. Tidigare (s. 62 och 64) har omnämnts att fritidsutredningens förslag till strandlag (SOU 1938:45) och naturskyddsutredningens förslag till naturskyddslag (SOU 1951:5) innehålla bestämmelser om förbud mot nedskräpning samt om möjlighet för länsstyrelse att förelägga den, som vållat nedskräpning, att iordningställa området. I ett år 1944 av ordningsstadgeutredningen avgivet betänkande (SOU 1944:48) med förslag till allmän ordningsstadga m. m. föreslås vidare bestämmelser om förbud mot nedskräpning såväl inom tättbebyggda samhällen som å den egentliga landsbygden. För landsbygden skulle gälla förbud mot att utomhus bortkasta eller kvarlämna papper, fruktskal, glas eller dylikt under sådana förhållanden att vantrevnad eller risk för skada å person eller egendom därigenom uppkomme för allmänheten. Detta förslag har icke lett till lagstiftning. – För närvarande pågår översyn av 1868 års ordningsstadga för rikets städer genom särskilt tillkallade sakkunniga. I direktiven för dessa har uttalats, att det synts lämpligt att utbygga en ny ordningsstadga med en särskild avdelning föreskrifter för den egentliga landsbygden.
Strandutredningen anser det önskvärt att frågan om förhindrande och avhjälpande av nedskräpning i naturen löses i ett större sammanhang än i en lagstiftning, som blott syftar till att införa en viss reglering inom strandområden. Bestämmelser, gällande för hela landet, kunna lämpligen ingå i en allmän ordningsstadga eller i naturskyddslagstiftningen, Även i hälsovårdslagstiftningen kunna möjligen vissa sådana föreskrifter ha sin plats.
Enligt utredningens mening är risken för ökad nedskräpning inom
