dessa tydligt framginge, att de i motionen yppade farhågorna icke vore grundade. För ägare av större fastigheter, som inginge i stomplan, torde enligt utskottets mening förhållandena endast sällan kunna gestalta sig så. att lösningsplikt inträdde för staden. I regel torde tiden då vara inne för områdets intagande i stadsplan. Skulle däremot en mindre tomtplats, som av ägaren var ämnad att bebyggas, enligt stomplanen användas till gata. syntes det utskottet rimligt att staden förklarades pliktig lösa denna tomtplats.
Vid sin tillkomst ansågs alltså regeln i 28 § stadsplanelagen icke komma att medföra inlösningsskyldighet i större utsträckning. I tillämpningen synes regeln ej heller ha haft sådan verkan. Den har allmänt uppfattats såsom varande tämligen sträng gentemot markägarna. De fall, då inlösningsskyldighet ålagts, torde så gott som alltid ha varit sådana, då jordbruksjord till följd av att bebyggelse i trakten blivit aktuell tagit åt sig ett relativt högt tomtvärde och därför på grund av byggnadsförbudet kunnat användas endast på ett sätt som stått i uppenbart missförhållande till värdet. Särskilt synas stränga krav ha uppställts på bevisning om efterfrågan på byggnadsmark i grannskapet och om bebyggelsens utveckling där. Några fall ur högsta domstolens praxis äro i detta hänseende belysande. Fallen avse dock tillämpning av 1931 års stadsplanelag, icke den nu gällande byggnadslagen. I rättsfallet NJA 1937:637 ålades lösningsplikt beträffande ett visst område, enär detta med hänsyn till dess från fastigheten i övrigt avskilda läge och omständigheterna i övrigt, särskilt den omfattning vari kringliggande mark blivit bebyggd, kunde av ägaren begagnas allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till dess värde. Ifallet NJA 1943:725 avslogs ett yrkande att staden skulle förklaras skyldig lösa vissa områden ingående i stadsplan. Motiveringen härför var att det av utredningen framginge att endast ringa bebyggelse funnes å de ifrågavarande fastigheterna och därintill gränsande mark och att efterfrågan på byggnadstomter där, såvitt visats, icke haft sådan omfattning och ej heller eljest sådana omständigheter förebragts att det måste antagas, att en väsentlig del av fastigheterna skulle varit tagna i anspråk för byggnadsändamål, därest byggnadsförbudet icke funnits. I rättsfallet NJA 1949:780 voro parterna desamma som i 1943 års fall. Fastighetsägaren yrkade att staden skulle förpliktas lösa ett större område, vilket enligt stadsplanen skulle ingå i park. Viss bevisning om efterfrågan på tomtmark i trakten förebragtes. Staden förklarade sig icke bestrida att den till inlösen ifrågasätta marken hade högre värde än det, varå markens användning för vanligt jordbruk lämnade skälig avkastning. Det relativt höga markvärdet betingades emellertid ej av att marken vore aktuellt ägnad att exploateras genom bebyggelse, utan det utgjorde "det diskontomässiga nuvärdet" på det värde marken i en relativt avlägsen framtid kunde få för då lönande bebyggelse.
Ett sålunda diskonterat värde kunde enligt stadens mening icke läggas till
