såg endast, hur en långsträckt kvinnohand drog till sig myntet, som han, enligt fastställd taxa, framlagt på bordet, som skiljde honom från sibyllan.
Han tyckte sig höra ett svagt prassel af kvinnokläder, samt kände hur en kall luftström drog igenom den kvafva kammaren och svepte öfver hans heta panna och kinder. Sannolikt hade en dörr öppnats, ty sibyllan var försvunnen, och han befann sig ensam. Han förstod att seancen var slut. Något förvirrad, skyndade han att rycka till sig hatt och kappa samt tumlade ut genom dörren.»
Förf. tillägger några betraktelser, som Nordforss gjorde öfver förutsägelserna, samt följande allmänna uttalande om hur uppmärksammad sibyllan var: »Hela den fina världen i Stockholm brukade vid denna tidpunkt, på smygvägar, leta sig upp till nordvästligaste delen af Humlegården, de flesta under förklädnad, andra i egna dräkter, beslöjade eller i bredbrättade hattar. Hela hofvet, sades det, hade haft sina vägar hitåt. Ja, man påstod till och med, att kungen själf varit här och blifvit varnad för mars månad och en karl i röd väst. Detta oaktadt bedyrade alla med en mun, att ingen väl kunde vara så galen och renons på upplysning, att han satte tro till orakelsvaren från kaffesumpen eller kortleken. Men att man här sade ett och tänkte ett annat, därom var intet tvifvel, så mycket mera som sibyllans spådomar mer än en gång redan slagit in.»
⁎
