vidare torde kunna lämnas ur räkningen, Fru Kallberg bodde tillhopa med sin man, som var gardesrustmästare, och sina två döttrar, och fru Wiberg hade visserligen sin man vid armén i fält, men delade bostaden med en sluproddare och en vinskänk. Äfven dessa damer kunde således ej gärna tänkas ha haft tillräckligt med utrymme eller frihet i tillvaron för att »fara med spådom, signeri och annan vidskepelse», åtminstone såsom näring. Änkan Rosenström synes däremot mer antaglig. Hon brukade siden, hvilket tyder på, att hon befann sig i bättre ekonomiska villkor, än hvad förhållandet vanligen är med murdrängsänkor, och åldern, 60 år 1780, passade ju också bra för en spåkvinna. Men hon bodde i gården endast under åren 1780—82, ty i taxeringslängden för 1783 befinnes hon hafva flyttat till Johannes församling, och då berättelserna om mamsell Arfvidssons tillvaro i stugan hufvudsakligen sammanfalla med slutet af 1780- och början af 1790-talet, kan ej heller änkan Rosenström ha varit den riktiga.
Hur skall man förklara dessa negativa forskningsresultat, särskildt i förhållande till Anders Warnborgs berättelse och hågkomster, hvilka med stor sannolikhet legat till grund för Heurlins och Jenny Brns m. fl. meddelanden? Antingen måste man tänka sig, att mamsell Arfvidsson verkligen bodde i stugan vid Västra Humlegårdsgatan, fastän vi ej lyckats därför erhålla några bevis, eller att Warnborgs uppgifter, trots deras bestämda form, voro uppdiktade eller beroende på någon förväxling, Det senare synes mest sannolikt. Man bör ihågkomma att Warnborgs berättelse upptecknades många år efter hans död samt i tredje hand och till denna meddelades af en person, blinde
