får dock tillbaka egendomen, men det sker också genom process, sedan flera förut dött undan».
Kanske man får sammanställa denna fru Lundbergs och andra elevers till mamsell Arfvidsson verksamhet med det lifliga intresse för spådomsväsendet, som under midten af 1800-talet rådde i Stockholm och hvarom åtskilliga publikationer, förknippade med den gustavianska sibyllans namn eller minne, bära vittne. Jämte den förut omnämnda »Spåkonstens hemligheter» må bland dessa skrifter nämnas »Trefnadens källa eller konsten att roa sig och andra», hvars första afdelning utgöres af »Spåkonsten eller mamsellerna Arfvidssons och Lenormands afslöjade hemligheter», »Den skickliga spåkvinnan. Efterlämnade anteckningar af en på sin tid utmärkt ryktbar profetissa» och »Sibylla, den sanna spåkvinnan, eller ödets nyaste profet, hvari spåkonsten genom 32 kort så tydligt visas, att hvilken som helst kan inom kort tid utöfva densamma. Ett föremål för nyfikenheten, ett tidsfördrif för enslingen, en tröst för lidande, en rådgifvare för älskande och förälskade». Det är ju också möjligt att dessa och andra handböcker spela en roll i det ännu i dag florerande spådomsväsendet och att det sålunda på sätt och vis är mamsell Arfvidsson, som lyckliggör äfven det nutida Stockholms societetsdamer och själfförsörjande fruntimmer, när de vilja utröna framtida öden.
