militaires och hade varit med på expeditioner till Västindien. Under vistelsen i Frankrike torde han emellertid ha lefvat svearna, såsom framgår af här nedan anförda bref till riksrådet Falkenberg från hans ofvannämnde farbroder, hvilken dock på grund af hans sysslande med mysticismen var honom mycket obevågen och hvars opartiskhet följaktligen kan ifrågasättas. Efter hemkomsten till Sverige tjänstgjorde Henrik Gustaf i Finland och särskildt på Sveaborg, vid finska afdelningen af arméens flotta, och år 1783 uppträdde han som ofvan nämnts i Stockholm. Här lyckades han genom sin kusin Axel Aminoff, som varit anställd som page hos änkedrottning Lovisa Ulrika och tillhörde hertig Carls frimurarevänner, blifva introducerad hos hertigen, och snart vann han genom sina nekromantiska kunskaper och sin färdighet som andebesvärjare så stort inflytande hos denne, att han enligt en utsago af själfve Reuterholm, den med allt slags öfvertro och vidskepelse så förtrogna hertiggunstlingen och blifvande »storviziren», var »stormäktig och att likna vid en Mahomet». I de för öfrigt rätt fåtaliga biografiska uppgifter, som finnas om honom, betecknas han till och med som den förnämste i det på nekromantiska konster begifna triumvirat, som jämte honom utgjordes af de ryktbara mystikerna Björnram och Boheman.
Om Ulfvenklous verksamhet i hertigens intima krets föreligga några intressanta meddelanden och berättelser. Sålunda omtalar Schröderheim i ett bref till Gustaf III under dennes vistelse utomlands hösten 1783, hur »hertigen ockuperade sig utan all distraktion med † (frimureriet) och att åter upplifva den gamla S:t Helenæ-orden och dess mysterier», och tillägger: »Trenne
