var vida öfverlägsen både Plommenfelt, den en tid så uppburne men sedan forolyckade ceremonimästaren, som visserligen hade »superficiella kunskaper, men med lögner utspädt det lilla han vetat», och Björnram, som får det vitsordet, att han varit ett dunkelt ljus, men blifvit ännu dunklare sedan Ulfvenklou kommit och hvars »kyrkogårdsarbeten ej voro af de bästa».[1] Till sist råder hertigen sin broder att under vistelsen i Florens sätta sig i förbindelse med storhertigen af Toscana, hyilken ägde stora kunskaper i mysticismen. Huruvida Gustaf III följde rådet, är icke bekant, men ganska sannolikt, ty den såsom mycket upplyst ansedde monarken var ingalunda främmande för hertigens och hans vänners mystiska intressen. Under åtskilliga år på 1780-talet var han ju själf en mycket ifrig frimurare och deltagare i andebesvärjelser, guldmakeri o. s. v.
Den anbefallning, Ulfvenklou sålunda fått af hertigen, begagnade han för att i mars 1784 uppvakta Gustaf III med ett bref, som träffade konungen i Neapel och hvari den profetiska löjtnanten sade sig hafva erhållit det Högsta Väsendets befallning att erinra honom om, att mars månad alltid för honom medfört oväntade och bekymmersamma händelser. Han spådde att konungen under tidrymden mellan den 21 mars och den 19 april och särskildt den 26 mars skulle blifva hotad af fara för lifvet och varnade honom för alla personer, som voro klädda i rödt — en analog förutsägelse alltså med den, som mamsell Arfvidsson såsom vi sett några år senare serverade honom och
- ↑ Syftar på Björnrams i memoarlitteraturen mångomtalade upptåg på Johannes kyrkogård, i Kärnbo gamla kyrka vid Gripsholm o. s. v.
