som slog in i afseende på Ribbing. Härtill tycks emellertid Ulfvenklous beröring med Gustaf III hafva inskränkt sig, och det var antagligen för den fantasirike och fjärrskådande löjtnanten en missräkning, att konungen ej satte något värde på hans profetior eller tog hans tjänster i anspråk; men han fick väl trösta sig med den så mycket större framgången hos hertigen.
Som vittnesbörd om denna framgång berättar Sturzen-Becker i sin här ofvan anförda skildring, hvilken hufvudsakligen synes vara grundad på anteckningar och meddelanden i Reuterholms papper, hur Ulfvenklou helt kort efter sin ankomst till Stockholm af hertigen förlänades alla frimurareordens högsta grader och blef erkänd som »Rubinkors», utan att därför behöfva genomgå några receptioner eller erlägga några afgifter. Ur samma källa omtalas också, hur han öfver sin lilla församling, d. v. s. den intima kretsen hos hertigen, härskade som en fullkomlig despot. Jämte hertigen själf utgjordes församlingen till en början af Johan Gabriel Oxenstierna, Carl August Ehrensvärd, riksrådet Fredrik Sparre, baron Carl Bonde, grefve Gösta Stenbock och den ofvannämnde Axel Aminoff, och sedermera tillkommo Reuterholm samt friherrarne Eric Ruuth och Jéan Jacques De Geer. Flertalet af dessa herrar voro hertigens likar i afseende på ordensvurmeri och därmed jämförliga sysselsättningar, och det väcker sålunda ringa förvåning att finna dem såsom medlemmar af sällskapet, medan däremot Oxenstiernas och ännu mer Ehrensvärds deltagande verkar öfverraskande. Det är ju egendomligt att två så rikt begåfvade och upplyste män kunde vara med om församlingens ofta nog inom det rent förrycktas område fallande verksamhet. Men Oxen-
