att han icke desto mindre blef bortjagad af förståndiga landsmän utan annat uppseende än förbud att någonsin visa sig i det kvarter, som var bebodt af svenskar; men att, oaktadt deras bevakning, fann han i hemlighet utväg att underhålla denna fruktansvärda förtrogna på lasarettet hos en lika dåraktig officer som de själfva; och andra äreminnen, vid hvilka jag ej fästade någon uppmärksamhet, utan brände upp underrättelsen.»
I samma stil fortgår skrifvelsen ännu ett par sidor, och den förbittrade öfverstens förargelse når sin kulmen, då han afhandlar sitt svar till hertigen och de obehag, han med anledning däraf varit utsatt för: »Om det således har förefunnits en brefväxling mellan prinsen och mig, är det icke att antaga, att jag på något sätt brustit i det som äran, erkänslan och undergifvenheten ingifvit mig; och om hufvudet svindlat på min brorson, så är detta onda hvarken smittsamt eller tillhörande släkten, utan han är precist den förste. Han är tillräckligt straffad därför, sedan han gjort sig ovärdig mina omsorger och de välgärningar, som jag ärnat honom, emedan han bär mitt namn. Jag förlåter honom till och med hans otacksamhet för den vårdnad, jag ej upphört att taga om honom sedan hans faders död, öfver 20 år. Jag önskar ej vidare höra talas om honom, öfvergifvande honom såsom den största odugling jag känt, isynnerhet sedan jag funnit honom vara skrymtare och ljugare. Med hvilken panna vågar han säga mig, att han afstått från sina galenskaper? Att skrifva denna bekännelse till min hustru, under det att djäfvulen sporrar honom att bryta halsen af sig. Har han då glömt, att jag har i handom hans dåraktiga brefväxling med sin grandonkel, min morbror, hvaruti
