han uppställde figurer och planer rörande nativiteten af den prins, som hertiginnan skulle framföda, och andra radotterier af en bindfärdig galning? Man måste hafva fan själf i kroppen för att äfventyra att à propos des bottes mäta sig med en erkändt förståndig man», o. s. v.
Tili sist framhåller öfversten önskvärdheten af att hertigen måtte varnas för brorsonen. »Men att öppna hertigens ögon i afseende på mystikens och ordensvurmeriets dårskaper», skrifver Crusenstolpe i samband med sin relation af brefven, »det mäktade hvarken den klokt och rätt tänkande öfverste Ulfvenklou eller någon annan.» Och säkerligen har den berömde författaren trots sin kända partiskhet mot och så ofta uttalade ringaktning för hertigen rätt, då han tillägger: »Ty denna riktning låg i bemälde furstes skaplynne och natur; det var den enda, i hvilken han orubbligt framgick, från hvilken han aldrig afvek; endast i denna svaghet var han stark; endast här var hans ord att lita på; lidelsen var hans drifkraft och det enskilda intresset hindrade honom att vackla.»
Henrik Gustaf Ulfvenklou förblef sålunda i orubbad besittning af sin höge gynnares ynnest, men det oaktadt måtte han ha känt sin ställning osäker och för att stärka denna satte han i gång skattgräfningen i Österlånggatshuset, till hvilken vi nu ändtligen komma.
Arbetet tog som nämnts sin början i februari 1784, efter förutgången »magisk rökning» och under högtidliga ceremonier. Ulfvenklou ledde det hela, närvarande voro hertigen, Stenbock, Fredrik Sparre och Ruuth, och Chierlin stod på vakt. Man höll på hela februari samt mars och april, och man kan lätt föreställa sig hvilket uppseende företaget skulle väcka
