bland husets och traktens invånare. Dessa utgjordes hufvudsakligen af småborgare och annat folk i anspråkslösa villkor, och anmärkningsvärd är särskildt den rikliga förekomsten af skräddare, d. v. s. utöfvare af ett yrke, som sedan gammalt ansetts vara förenadt med stor nyfikenhet eller vaket intresse för nästans förehafvanden. I huset bodde sålunda ej mindre än tre skräddarmästare, en skräddaränka och ett flertal gesäller, af hvilka en var anställd vid k. operan, och då det bland de öfriga hyresgästerna fanns åtminstone två personer, som på sätt och vis tillhörde hofvet och således utan tvifvel kände igen den kungliga familjens medlemmar och det riktiga hoffolket, nämligen en bonare hos prinsessan Sofia Albertina och en lykttändare vid k. slottet, kan man vara ganska viss om att skräddarna och de öfriga invånarna i huset snart fingo reda på hvilka de mystiska herrarna i källarvåningen voro och att de voro där för att söka rätt på spökprinsessans skatter. Det var måhända på grund häraf och för att sätta en gräns för skvallret, som huset i maj enligt en uppgift i Reuterholms anteckningar, inköptes för hertigens räkning; men var detta verkligen fallet, så måtte köpet ha varit fingeradt eller snart återgått, ty kapten Ahlström nämnes, såsom förut påpekats, såsom husets ägare både 1780 och 1790. Kanske hela transaktionen också inskränkte sig till öfvertagande endast af källarna, hvilket framgår af en annan uppgift i nyssnämnda anteckningar om att Chierlin på Ulfvenklous uppmaning utköpt en vinkällarmästare med 45 riksdaler af hertigens pengar. Emellertid afstannade arbetet i maj, emedan Ulfvenklou för enskilda angelägenheter då anträdde en färd till sin småländska hembygd.
