Öfverste Ulfvenklou läg nämligen på sitt yttersta och afled den 31 maj och brorsonen reste till Kläckeberga för att bevaka sina ekonomiska intressen, hvartill så mycket större anledning fanns, som farbrodern hotat med att göra honom arflös. Från denna Henrik Gustafs vistelse på fädernegården finnas ett par bref bevarade[1], som ej förut varit publicerade, men äro af stort intresse, såväl genom uttalanden i skattgräfningsfrågan som ännu mer genom de upplysningar, de lämna om brefskrifvarens tänkesätt och sinnesart. De äro adresserade till baron Ruuth, och som de skulle förlora på att omskrifvas, återgifvas de här med originalens rätt bristfälliga stafning, men för tydlighetens skull försedda med kommatering. Interpunktionens konst tycks nämligen ha varit den mystiske löjtnanten ganska obekant.
Det första brefvet är dateradt Kalmar och Kläckeberga den 9 juni 1784 och af följande lydelse:
»Min Egen bästa vän! Med förra Posten lär du af mig fådt ett kordt breef, som härrört af min Farbrors dödsfall och mina därvid förefallande många Giöromåhl. Du får ursäkta mig, men jag hadde mycket brått om, och hurudan Disposition han gjordt wet ännu ingen, ehuru wäl han sjelf sedermera sagt den wara til min fördel; men som han i lifstiden aldrig sagt sant, mindre tror jag honom nu, emedan han altid ljugit, och samma hufvudlast följer efter döden, så tror jag mig få intet ärfva. Men nu kommer jag med en saak, som du får hielpa mig med, nemligen penningar at få låna til at börda in andra hälften af
- ↑ I k. bibliotekets handskriftssamling och skänkta dit af öfverbibliotekarien grefve C. Snoilsky.
