lånade af grefvinnan Höpken, och man ser huru konungen stannar i dörröppningen för att lyssna till Bellman, som med sin cittra tagit plats i konstnärens atelier. Hvarje dylik bild får öfver sig något af feststämningens glans, det ljuder liksom menuett- och gavott-toner emot en, och man känner nästan ett samvetsagg, då man med kritikerns dissekerknif nödgas beröra denna i hvarje fall så vackra fantasiskapelse.
Dessa ord, som inleda Henrik Schücks för några år sedan utgifna Gustaf III:s-studie[1], angifva på ett träffande sätt den uppfattning om »tjusarkonungen», hvilken ännu råder i vida kretsar, men antyda tillika, att åtskilligt måste afprutas på den glans, hvarmed hans personlighet och verksamhet både som konung och människa i den allmänna föreställningen äro omgifna. Genom de talrika bidrag, med hvilka det gustavianska tidehvarfvets historiska och biografiska litteratur under de senare decennierna riktats, har också detta blifvit i väsentlig mån lättare än förr, då man hufvudsakligen hade att tillgå å ena sidan de talrika beundrarnes okritiska loftal, å den andra pamflettskrifvarnes på personlig fiendskap och ovilja grundade smädelser.
I själfva verket torde det ha funnits få historiska personer, åtminstone i vårt land, som blifvit så olika bedömda som Gustaf III, och omdömena ha rört sig mellan ytterligheterna entusiastisk beundran och bittert klander. I sistnämnda hänseende torde bland de samtida Adolf Ludvig Hamiltons, Axel von Fersens och Hochschilds skrifter, i det förra Armfelts, Schröder-
- ↑ Gustaf III. En karaktersstudie. Stockholm, 1904.
