Niklas’ torn som röda gulle’
Blänker i den mörka natt.
I en hövålm på en skulle
Slåss två kärngar om en tratt,
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt —
Straxt besatt
Hundarna tjuta…
Larm och buller, gråt och skratt.
Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström.
Manskap sväng i divisioner,
Skyldra, marsch och flaskan töm,
Stjäl och göm,
Marsch i plutoner,
Stör de skönas midnattsdröm.
Skådom nu Kolmätargränden,
Smal och smutsig, full af grus!
Rådstutaket syns vid änden,
Sen blott krog och jungfruhus.
Ur ett bugnadt fönstergaller
Syns en nymf med skinnkarpus —
Straxt burdus
Slagsmål och skvaller,
Nakna hjässor, tomma krus.
Men Myntgatskvarteren hyste naturligtvis äfven annat och mer respektabelt folk än Bellmanssångernas krogkunder, och mot slutet af 1780-talet, som vi äga en särskild anledning att nu sysselsätta oss med, träffades bland invånarne en mängd hedervärda småborgare, flera förnämligare butiksinnehafvare och åtskilliga ståndspersoner. Jämte guldsmeder, hökare, urmakare,
