på grund af den både fysiska och andliga skröplighet, som efter många tecken att döma mot slutet af Gustaf III:s tid var rådande bland de högsta societetskretsarna. Man hade lefvat friskt undan under de närmast förflutna lustren, och nu gjorde sig efterkänningarna gällande: kroppsligen i gikt och andra åkommor, ofta orsakade af den för det oblida klimatet föga lämpliga klädedräkten, andligen i böjelse för mysticism och andra svärmerier. Därtill kom det lifliga intresse, hvarmed man på denna tid omfattade allt nytt från utlandet, särskildt från Frankrike och Paris, därifrån så många impulser verkade och exempel följdes i Gustaf III:s hof och den högre stockholmska sällskapsvärlden.
Man kan därför ej förvånas öfver att bland baron Silfverhielms klienter i Rosenadlerska huset träffa grefvinnorna Meyerfelt och Klinckowström, den förra född Sparre, en af »de tre gracerna» och vid denna tid fastän ett par och fyrtio år gammal ännu i besittning af stor skönhet, men illa ansatt af gikt efter alla baler, karuseller och slädpartier i rokokons lätta sidendräkter, den senare den stränge och kloke Axel von Fersens äldsta dotter Hedvig, i samtida memoarer skildrad som en lika behaglig som begåfvad kvinna, men mycket sjuklig och efter många resultatlösa badresor väl intagen af hoppet att af magnetismen vinna bättring, Hvem friherrinnan Liewen var, är ej godt att säga, ty det fanns flera med namnet. — Riksrådet grefve Bielke var en framstående ämbetsman och »en honnête homme», såsom Schröderheim skrifver i sin roliga men ej så litet partiska skildring af den gustavianska rådkammarens medlemmar.[1] Man får
- ↑ Elis Schröderheims Skrifter till konung Gustaf III:s historia. Lund 1892. Sid. 49.
