bägge ordonnanser. I dag hafva de mött hvarandra på gatan. Liljensparre lärer hafva åkt i skuggan, ty han har haft hatten af hufvudet, men generalen i solen, ty han har grinat värre än Hvita Falken» (S. var riddare af denna sachsiska orden). — Chevalier J. de Gaussen, Frankrikes chargé d'affaires, intog en bemärkt ställning inom societeten, och så var äfven fallet med abbé Oster, pastor vid katolska församlingen, som under Gustaf III:s tid hade sina gudstjänster i Stadshuset på Södermalm. Oster var mycket begifven på spel, och Schröderheim skrifver, att kort för honom voro »som spikar för ölänningar». Vid invigningen af katolska kapellet i nämnda hus, i april 1784, då hertig Carl var närvarande, ledsagad af bland andra Ulfvenklou, höll han ett vackert tal, men måtte ha skött placeringen af de i etikettssaker mycket nogräknade diplomaterna, hofdamerna m, fl. illa. Schröderheim, som skildrade invigningen i ett bref till Gustaf III, omtalar nämligen hur han betygade abbén sin beundran för »den adress, hvarmed han i Helige Fadrens nuvarande belägenhet vetat akta sig för att vända ryggen åt någon, att skaka om dem alla, liksom i en hattkulle, och hellre göra dem alla lika missnöjda».
Bland de af Gjörwell uppräknade läkarne tillhörde flera såsom Acrel, Odhelius, Bäck och Tingstadius, tidehvarfvets förnämsta utöfvare af läkekonsten, och äfven de öfriga åtnjöto högt anseende och hade att glädja sig åt stor praktik. Dalberg var vida bekant för sin anställning som Gustaf III:s lifmedikus, men är i memoarlitteraturen ofta mindre fördelaktigt omtalad för opålitlighet och dåligt humör, hvarpå också tyder Gjörwells yttrande, att han var »svåra slug». Märkligt
