beryktade källaren, där de dödsdömda fingo »färdknäppen» på vägen till Galgbacken.
Allt detta var naturligtvis ägnadt att fängsla Gjörwells uppmärksamhet, men han släppte därför ingalunda den animala magnetismen ur sikte, och i ett bref den 23 oktober 1787 till domprosten Samuel Älf i Linköping anmodar han denne skämtsamt att söka förmå den af gikt i händerna lidande Lidén att använda densamma och sänder därpå några meddelanden om tilldragelserna i Rosenadlerska huset.
»Bäste bror Älf!» skrifver han sålunda, »bed honom (Lidén) vara litet vidskeplig och tro på den animala magnetismen; låt honom inrätta i sin kammare en liten med filspån fylld och väl betäckt balja, utur hvilken en väl beställd conducteur ledes emellan hans händer, hvaruppå en väl initierad magnetisör bragte dessa hans händer till verksamhet.
Men raillerie à part, något fysiskt godt måste dock väl vara uti detta ordensmässiga läkeböte förborgadt; ty hvar gång jag kommer upp till kaptenen baron Silfverhielm, är hans stora baquet omringad af sofvande och vakande invalider, som alla prisa Gud och magnetismen för det ondas om icke häfvande dock minskande, hvilket senare ensamt redan är en stor välgärning. Att förtiga tvenne unga och sköna fröknar Linderstedt och andra damer, som se och höra illa etc., så fann jag vid baqueten en ung präst vid namn Lottscher, som efteråt försäkrade mig, att han kommit förlamad och med kryckor, att hans hopdragna knän förut velat på intet sätt lyda hela fakultetens bud och befallningar, men vid baqueten efter första och andra magnetiseringen börjat mjukna och rakna, så att han
