anmärkningar och förklaringar, som anslutande sig till denna stodo att läsa i de närmast följande numren af Stockholms-Posten. Det var nämligen beska saker, fastän oftast i en rätt höfvisk form, som där sades dem, såsom t. ex. framgår af anmärkningen till »O Svedenborgare»:
»Dessa, de ursinnigaste af alla jordens fantaster, förtjäna rätt väl att anföra bandet. Alla andra svärmare pläga dock rasa med en viss ordning, pläga dock känna en viss slutkonst och draga mer eller mindre rimliga följder af orimliga principer. Men dessa äga en sig ensamt tillhörig gåfva att oskiljaktligen förena den grammatikaliska oredan med den logiska, ordens med meningarnas. Tvänne fraser i de svedenborgska skrifterna hafva lika litet gemenskap, som om de åtskildes af hundra sidor, som om de sades af två personer, af hvilka den ena icke hört hvad den andra talat», etc.
Den animala magnetismen förklarades vara en »Coëffure à la mode i vår tid», som rätteligen borde fördelas i trenne slag: »Magnetisme à la Mesmer, magnetisme à la Puységur och magnetisme à la Svedenborg. Den första är en fysisk dårskap, den andra en metafysisk galenskap, den tredje ett ändeligt raseri.»
Om Harmonisterna säges: »Om denna sekt kan jag ej gifva mycken upplysning och önskar att författaren icke satt den hit för att fylla rummet. Jag påminner mig väl, att jag någon gång hört talas om något sällskap, som skulle förena flera galenskaper i en corps, såsom att göra sig hård, ställa nativitet, tjusa ormar, läsa bort tandvärk, spå i kaffe, förvända synen, göra väder, trolla till sig flickor o. s. v.» — Författaren tillägger, att han ej var säker om, att allt detta träffade
