Men bland de passerande finnes en och annan, som beskådar omgifningarna med andra intressen än nutidsfolkets belåtenhet öfver storstadsutvecklingen eller likgiltighet för Gamla Stockholm. Berättelser och hågkomster, burna från släktled till släktled i samtal om flydda tider eller lästa i böcker, framträda för tanken, och ett helt panorama af vackra malmgårdar, idylliska stugor och pittoreska ruckel, bebodda af intressanta människor och förbundna med märkliga tilldragelser, framrullas för inbillningen, väckande skiftande känslor af glädje och grämelse, undran och tvifvel.
Hur skulle det ha varit, om trakten hade fått behålla sin ursprungliga gestaltning: en dalgång mellan höjder och vackra skogsdungar och genomfluten af det vattendrag, som förenade Brunnsviken och Katthafvet? Utan tvifvel vackrare än nu. Men i forna tider förstod man sig ej så väl som i våra dagar på konsten att upprensa vattensamlingar och dränera, och så hade man ungefär lika små intressen för att bevara Stockholms karaktär af en vattenomfluten stad, som emellanåt gjort sig gällande äfven i vårt århundrade. Följden blef, att Stora Träsket, såsom sjön midt i området kallades, småningom uppgrundades och förvandlades till osunda sumpmarker och att det därifrån genom nedre Norrmalm ledande vattendraget blef smalt och grumligt och gjorde skäl för den ringaktande benämningen Träskrännilen. Den tid efter annan företagna, men först långt in på 1800-talet fullbordade omdaningen var sålunda af sanitära skäl en nödvändighet och betingades äfven af stadens fortgående utveckling och utvidgning. Detta hindrar emellertid ej, att man kan med vemod tänka på det förflutna och undra, om
