dock tydligen mera som skämt formulerade fundering eller förhoppning: »Om en magnetisk kraft kunde få stora flottan att agera, vore en stor sak vunnen.»
Hos hertigen åter höllos magnetiska seancer under Silfverhielms ledning. Sålunda berättas det, hur den 28 februari 1789 i hertigens vanliga aftoncirkel — med hertiginnan och baronerna J. J. de Geer, Bonde och Reuterholm — äfven Silfverhielm var närvarande och hur »ett visst högtidligt allvar syntes lägradt öfver allas anleten, liksom bebådande, att något synnerligen viktigt förestod. Gåtan erhöll snart sin lösning, då Silfverhielm om en stund närmade sig hertigen, som satt tillbakalutad i en soffa, och började magnetisera honom. Klockan var omkring half 9 och efter två och en half minuts magnetisering befanns hertigen vara djupt insomnad, hvarpå Silfverhielm under de öfrigas högtidliga tystnad började göra honom frågor, som han med utmärkt redighet och klarhet besvarade.» Af den härefter följande redogörelsen för samtalet framgår, att hertigen profeterade om framtida politiska tilldragelser, som buro en omisskännelig likhet med hans egna ärelystna förhoppningar, och man frestas därför till den misstanken, att hans somnambuliska tillstånd och clairvoyanta förmåga kanske voro mer låtsade än verkliga. Det är emellertid äfven mycket möjligt, att såväl hertigen som de öfriga i sällskapet handlade i god tro, hemfallna som de voro under magnetismens suggestiva makt, och fullkomligt uteslutet torde det vara att hela uppträdet blott var anordnadt på skämt. Såväl hertigen som hans intimare umgänge voro ju alltför fångna i mysticismens garn för att kunna tillåta sig något sådant, hvilket däremot, i öfverensstämmelse
