aldrig beskrifva dig min förundran att nu sitta med 3 à 4 fruntimmer, och nästan vid öppet bord, och omtala allt det jag i de fordna propheters läror knappt tordes nämna åt en enda vän utan sub rosa.»[1]
Äfven Gjörwell, som tycks ha ingått en ganska intim bekantskap med Carl Göran Silfverhielm, har lämnat ett vittnesbörd om denna den animala magnetismens dekadans. I ett bref till Lidén den 1 mars 1793 skildrar han nämligen, hur Silfverhielm efter en liten intim middag på Blå Porten mer på skämt än på allvar magnetiserade den vackra fröken Kerstin Adlerberg. Skrifvelsen, som för öfrigt är af stort intresse på grund af den föreställning, den skänker om gustavianskt umgängeslif, är af följande lydelse:
»Uti onsdag gaf jag la Belle Christine en dinér, mais très-frugal et très-pastoral på Djurgården. Sällskapet bestod därjämte af hennes herr far, majoren vid Lifgardet baron Silfverhielm och sekreter Mandorff. Emellan desse bägge vackra cavaljerer, en af hvartdera, jag menar det välborna och friborna ståndet, placerades skönheten, som var glad och god. Till dessert regalerade jag henne med en conte pastorale af min Mandorff, och efter måltiden gjorde baron Silfverhielm ett lyckligt försök med sin öfvernaturliga konst, magnetisme animal, kallad, att äfven tillsluta de eldigaste, åtminstone de vackraste svenska ögon, som jag sett, välförståendes utomgårds. Riktigt sof hon och vaknade skönare; ville dock icke uti sömnen förtro sina hemligheter åt den så flitigt magnetiserande samt då och då frågande baronen, så att de tvenne
- ↑ M. Lamm: Johan Gabriel Oxenstierna. Sid. 264.
