pastoralmiddag någonstädes utom staden. Anhålles om ett par rader till svar samt skall vidare själf uppvakta för att aftala afhämtningsstället. Rekommenderar mig ödmjukast
Gjörwell.»
Fröken Adlerbergs »nådiga bifall» af samma dato
var affattadt sålunda:
»Om herr Assessor Gjörwell tillåter mig att äta med honom alldeles oklädd, så vill jag gärna komma. Jag skall eljest på en Piquenique, men kan arrangera så, att jag inte klär mig förrän efter middagen. Jag skulle bli förbålt ledsen, om jag inte skulle få råka min gode Assessor Gjörwell, medan jag är i sta'n. Således hoppas jag, att han tillåter mig få visa mig i min negligé».
Äfven meddelas »ofrälse Canslijunkaren» C. A. J. Mandorffs på franska språket skrifna hyllningsdikt till den unga damen, hvilken dock här saklöst kan uteslutas, ty den berättigar knappast Gjörwells höga loford. Däremot må anföras den gamle skönhetsdyrkarens i en not till frökens biljett öfver ordet »negligé» gifna förklaring: »Fruntimmers sätt att kläda sig med vårdslöst behag.» Trots detta och Gjörwells förhoppningar på magnetismens verkningar blef det intet parti mellan fröken Adlerberg och Silfverhielm. Den förra gifte sig år 1800 med fänriken frih. Erik Johan Fleetwood, den senare äktade redan år 1794 fröken Ulrika Gustafva Lovisin.
I likhet med Ulfvenclou tycks Carl Göran Silfverhielm ha kommit till en lugnare sinnesförfattning och blott undantagsvis ha magnetiserat sedan han väl inseglat i den äktenskapliga hamnen. Det är visserligen antagligt,
