Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs

i kretsar, där man tillförene synes hufvudsakligen ha fått nöja sig med att bli spådd i händerna. Men äfven denna vackra konst, som för öfrigt florerar ännu i dag, omfattades med lifligt intresse och bedrefs särskildt inom den högsta societeten, Sålunda berättar Johan Wellander, den bekanta vitterhetsidkaren, i sin handskrifna, i k. biblioteket förvarade anteckningsbok, hur en fröken »Höffern» från Pommern var ovanligt slängd uti att af sina medmänniskors fysionomi och tecken i händerna förutsäga deras tillkommande öden.

Ur den intressanta berättelsen, som hänför sig till förra hälften af 1700-talet, må anföras följande:

»Hon spådde salig kung Fridric, att han genom fruntimber skulle göra den största och högsta lycka i världen.

Då hon par hazard kom att få se grefvinnan Aschebergs händer, sysselsatta med sömmande, varnade hon henne att taga sig till vara för ett olyckligt fall. Hon aktade sig på det bästa, men det oaktadt snafvade hon i en trädgård på en liten isfläck och bröt sin höft, hvaraf hon i all sin lifstid hade känning; hon höll sig vid en fröken Sass, men föll ändå tillika med henne omkull.

I Stockholm var hon i ett stort och förnämt sällskap, där också grefvinnan Sjöblad var. Henne hade hon aldrig förr sett eller känt; likväl sade hon henne, att hon skulle göra lycka med sjömän. Detta träffade in, ty hennes herre blef öfveramiral, som är i lika rang med fältmarskalk.


    spåkvinnan mamsell Arfvidsson, och den italienske spåmannen Tamponelli m. fl. Stockholm 1852. — Af titeln skulle man kunna tro, att denna lilla bok innehölle några upplysningar om mamsell A., men så är ej fallet.