genast ha yppat det förhållande, i hvilket de båda gästerna stodo till hvarandra, samt därjämte förutsagt, att Trolle ej skulle lefva ett år till och att hans följeslagare omedelbart därefter skulle beklädas med hans värdighet. Då Trolle ännu var i sina bästa år och af god hälsa samt Ehrensvärd icke närmast i tur efter honom, var denna förutsägelse så mycket otroligare, Men då allt detta oaktadt denna spådom till samtliga sina omständigheter inträffade, så att Ehrensvärd år 1784 till öfveramiral befordrades, stärktes härigenom hans lust så mycket mera att äfven se in i den mystiska visdom, som då för tiden väckte så mycket uppseende.»
Den sista meningen har afseende på Ehrensvärds vid ifrågavarande tidpunkt lifliga intressen för ockultismen. Den genialiske mannen var då, skrifver Warburg, så gripen af mystiska svärmerier, att man befarade det han skulle för dem offra sina praktiska sysselsättningar, och att han så lätt lät fånga sig af tidens vidskepelser, vore ägnadt att väcka undran, om icke exemplen i det fallet vore så talrika. Han ägde i öfrigt ett uppflammande sinne, blef lätt entusiasmerad för nya idéer och nya hugskott. Många af Gustaf III:s öfriga ryktbara samtida kunde för öfrigt räknas bland hans meningsfränder, såsom Adlerbeth, Schröderheim och Oxenstierna, hvilka dock synas med misstro eller åtminstone tvifvel ha betraktat spådomskonsten, äfven då den utöfvades af en så skicklig sibylla som mamsell Arfvidsson. Upplysande i detta hänseende är hvad angår Oxenstierna dennes svar på Ehrensvärds ofvan anförda bref, afsändt från Skenäs den 20 mars:
»Jag ser af ditt bref, att du varit hos Sibilla
