nade vänner i hufvudstaden rådfråga henne om tillkommande saker med samma nyfikenhet som förr.»
De af Bonde här omnämnda spådomarna dryftades säkerligen lifligt i hotkretsarna, där man med stor spänning följde underrättelserna från Finland och om konungens svårigheter, och det är utan tvifvel på dem, som hertiginnan Charlotte bland annat syftar i följande uttalanden i sin dagbok för augusti månad 1788:
»Allt detta bråk och väsen vid arméen har dock haft det goda med sig, att man nu fått reda på hvad folk i allmänhet tänker. Många af dem, som yrka på riksdagens sammankallande, göra det nog uteslutande därför, att de anse det nödvändigt för att undvika ytterligare olyckor, men andra däremot hysa säkerligen förhoppning om att vid en riksdag kunna åstadkomma en fullständig omstörtning och sträfva till och med efter att afsätta kungen; man kan nämligen få höra yttranden som detta: 'Måtte Gud befria oss från att längre nödgas lefva under hans spira, ty han drager alltför stora olyckor öfver oss'.»
Kungen klarade sig emellertid tack vare krigsförklaringen från Danmark, som gaf honom en anledning att lämna Finland och komma ur sin kritiska belägenhet där, och de honom rörande spådomarna gingo åtminstone ej omedelbart i fullbordan. Att han dock själf kände sin osäkra ställning och trots all verklig eller låtsad bekymmerslöshet var orolig och nedslagen framgår, oafsedt de många uttalandena därom i hans samtidas anteckningar, däraf att han äfven själf vid denna tid icke blott en utan antagligen flere gånger besökte mamsell Arfvidsson. Det finnes uppgifter om att dessa besök togo sin början redan år
