finalement, hvad unga herrn skulle heta, då fadern svarade: Egalité. Pastorn svarade, det väl ändtligen vara indifferent hvad förnamn ett kristnadt barn finge; men då detta först icke vore ett namn och sedan kunde tillskynda det oskyldiga barnet ledsamheter, så blef saken åter därhän förlikad, att den lille hedningen skulle efter hin håles vederbörliga delogering, kallas Jean Egalité.»
Emellertid intog mamsell Arfvidsson den mest uppmärksammade platsen bland de gustavianska spåkvinnorna, och vid ifrågavarande tid tycks hennes verksamhet ha väckt så stort uppseende, att polismästaren fann sig föranlåten att inskrida. Enligt ett bref till konungen från Schröderheim, i april 1790, skall nämligen Liljensparre ha förbjudit henne att vidare uppenbara tillkommande öden — en ukas, som den glade statssekreteraren ej alls inquiterade sig öfver, därför att han lämnade framtiden åt Guds försyn, och som i alla händelser ej torde ha varit officiell. I poliskammarens diarium för nämnda år och den närmaste tiden före och efter träffas nämligen ingen anteckning om något sådant förbud, och har det verkligen utfärdats, måste det följaktligen ha varit af mer privat natur. Att Liljensparre öfvervakade den här ofvan anförda lagparagrafens efterlefnad, kan man visserligen ej betvifla, äfvensom att han med särskild uppmärksamhet följde mamsell Arfvidssons förehafvanden. Af dessa kunde han ju, såsom Crusenstolpe insinuerar, vinna viktiga upplysningar om hvad som tänktes, sades och hände inom de högre samhällskretsarna, och att Liljensparre spionerade genom mamsell Arfvidsson, är ej osannolikt, äfven om uppsikten öfver henne ej var så genomförd
