Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

vid stängda dörrar, eller i den doftande trädgården, då han visste sig vara i säkerhet för främmandes uppmärksamhet, mildrades strängheten i hans blick, hjärtats frost tinade och med en öm släktfaders känslor och later öfverlät han sig åt det husliga lifvets stilla glädje. På ämbetsrummet, eiler när han eljest visade sig å dragande kall, var han sluten, frånstötande, fåordig, med vulkanisk hetta, som i obevakade ögonblick bröt ut, under en antagen larv af isköld. De runda, svarta, djupt liggande, nästan orörliga ögonen blefvo som fastspikade på de föremål, där han lät sin fasta, lugna, allvarliga, genomträngande blick stanna. De håliga ögonlocken fördystrade den ännu mera. Ögonbrynen, svarta, täta, takformiga, slöto sig nära intill en panna, som enligt fysionomikens regler utmärker illmarighet, misstänksamhet och bitterhet, och passade fullkomligt in med håret, som sväfvade kring mungiporna. Den gulbleka hyn, utan ringaste skiftning i rodnad, stack ännu mer utaf mot det pudrade, stelt ordnade håret. Hufvudet var fästadt på en lång hals, som åter hvilade på en reslig, mager kropp. Hans utseende kunde anses som en typ för en venetiansk statsinkvisitor. Han ingaf samma skräck, han utvecklade samma egenskaper, han omgaf sig med samma ogenomtränglighet, under det han genomletade de innersta fållarna i andras hjärtkamrar. Hans ämbete var äfven likartadt. Han var nämligen svensk polismästare, och namnet Johan Henrik Liljensparre har gått till eftervärlden. Ingen bestrider honom att hafva varit sin plats vuxen; ingen,

    Charlotta Sjösteen, men detta äktenskap blef barnlöst. Liljensparre, som före sitt adlande 1786 hette von Sivers, var född 1738 och afled i Stockholm 1814.