att hafva fyllt den bättre än någon af hans efterträdare; ingen, att säkerheten till person och egendom i hufvudstaden var större så länge han innehade befattningen än någonsin sedermera; men man har i senare tider förändrat åsikter om behörigheten af de utvägar, han tillitade för att hämma brotten eller att komma deras verkstäder och upphofsmän på spåren. Om Liljensparre varit en polismästare af samma skrot och korn, som dem man i senare tider sett hofvera i svenska hufvudstaden, hvilkas snille legat i tumskrufvarna och hvilkas hela kraft bestått i hasselkäppen, så skulle hans förmåga upphört med den epok, då dylika medel oklandradt tillitades. Men naturen hade utrustat honom med sådana själsförmögenheter, att han förstått lämpa utvägarna efter förändrade omständigheter, och han skulle ofelbart hafva ersatt de förbrukade driffjädrarna med nya af oförminskad spänstighet.»
Sedan Crusenstolpe härefter erinrat om hur Liljensparre var en entusiastisk gustavian, som efter Gustaf III:s död föll i onåd hos de nya maktägande, och med anledning häraf gifvit hertig Carl en af sina vanliga skarpa snärtar, tillägger han:
»Vi vilja ej taga Liljensparre i försvar för öfverdrift stundom i nit och stränghet; vi vilja icke påstå, att den ju icke kunnat ännu mer urarta, om ej en hållhake förefunnits i hans förmans, öfverståthållaren, riksrådet Sparres ädla tänkesätt och mänsklighet; men betraktar man med oväld de förhållanden, under hvilka Liljensparre verkat, äfvensom följderna af denna hans verksamhet, så torde mycket ur räkningens debet få öfverflyttas från polismästarens slippriga lefnadsplikt till tidens ställningar och förhållanden.»
