att gå rakt på saken. Således, kort och godt: känner du en viss mamsell Arfvidsson?
— En af det namnet har jag ansett för en ämbetsplikt att känna och följa med min uppmärksamhet.
— Säkert densamma! Hon har reda på det förflutna lika väl som du; läser i det tillkommande som trots någon bland Gamla testamentets profeter, spår i kaffe, i kort, i sprit, i allt hvad man behagar.
— Så påstås det åtminstone.
— Jag har om henne hört alldeles otroliga saker, och jag vill själf öfvertyga mig om förhållandet.
— Jag skall låta förständiga henne att inställa sig när och hvar Eders Maj:t behagar.
— Hon känner då dig?
— Icke mig, men den myndighet Eders Maj:t täckes förläna mig.
— Huru hänger därmed ihop?
— Hennes hemlighetsfulla sysselsättningar, det uppseende de gjorde och det tillopp, hon fick, togo min uppmärksamhet i anspråk. Det var min plikt att bevaka, det hon ej blefve ett redskap uti illasinnades händer till Eders Maj:ts, allmänhetens eller enskildes förfång och skada. Jag skulle förvisat henne från hufvudstaden, eller åtminstone förbjudit henne att fortfara med sina förutsägelser, i stället att som hittills blott iakttaga hennes uppförande, de planer hon själf spinner, eller som spinnas kring henne, om jag ej kommit i erfarenhet af, att hon står under mäktigt och högre beskydd.
— Hvad skall det heta, min herre? Ni talar om »högre» beskydd, och förr än nu har jag knappt tänkt på den människan, som jag dessutom aldrig sett.